384 intemationalen ha icke krönts med framgång. Syndikalis- tema ha energiskt hävdat kravet på fackföreningsrörelsens partipolitiska oavhängighet och ha bestämt vägrat att asso- ciera sig med den kommunistiska intemationalen, vars grundidé, ”proletariatets diktatur”, de vägrat att accepteia. Sin självständighet ha de manifesterat genom att bilda en egen international, Internationella arbetareassociationen. Grunden till denna hade lagts av trenne internationella kon- ferenser, av vilka den första hölls i Amerika år 1907, den andra i London år 1913 och den tredje i Diisseldorf år 1921. Den konstituerande kongressen hölls i Berlin under jul- helgen 1922. I denna deltogo representanter från följande länder: Sverige, Norge, Danmark, Argentina, Italien, Hol- land, Frankrike, Tyskland, Ryssland och Tjeckoslovakien. De representerade organisationerna uppgåvos äga tillsam- mans 1,096,000 medlemmar. Sin ställning till de förut befintliga fackliga internationa- lema preciserade denna nya international medelst följande uttalanden i ingressen till sina stadgar: ”Amsterdaminternationalen har givit sig reformismen i våld och betraktar den enda lösningen av det sociala problemet ligga i klas- sernas samverkan, i samförstånd mellan kapital och arbete och i en fredlig revolution, som tålmodigt skall väntas och förverkligas utan kamp och våld med bourgeoisiens godkännande och medverkan. Moskvainternationalen anser, att kommunistiska partiet är alla re- volutionärers högsta instans, och att det blott är under detta partis färla, som framtida revolutioner kunna utbryta och genomföras. Det är beklagligt att det inom den organiserade, revolutionära och målmedvetna arbetareklassen ännu gives stämningar, som lämna sitt stöd åt något, som såväl i teori som praktik visat sig ohållbart, näm- ligen staten, det vill säga organisation av slaveriet, lönearbetet, polis- institutionen, militarismen och det politiska förtrycket. Samma be- tydelse har den s. k. proletariatets diktatur, som icke kan vara annat än ett hinder för den direkta expropriationens styrka, ett under- tryckande av arbetareklassens verkliga suveränitet, och som därför också blir den politiska klickens diktatur över proletariatet. Denna det auktoritära kommunistiska partiets hegemoni är den värsta form