Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
såg kraften i dem — men han liksom blygdes, det föreföll
honom så barnsligt, så osammansatt, det var som om han
upprepade sitt forna själf, som om hela världen hade rungit
dessa år af dylika toner, tills man höll för öronen och
gäs-pade och skrattade af utledsnad.
Ibland där ute i vinterskogen, när vädret var friskt och
han var frisk och lysten efter att skapa, fattade honom en
rasande lust att jubla om solen, om snön, om ljuset, — att
dikta in harmoni i tillvaron, låtsa att människorna voro
goda, välmenande, vackra, hoppa öfver dem, som
hungrade och trampades med en from suck: Herre Gud, det
skall ju så vara, lidandet har alltid varit, är och blir
detsamma. Man sliter ut sig med att röra i det. Alla äro
lika goda, snälla och bra, bara tag dem som de äro. Han
frågade sig, om han verkligen i grunden brydde sig så
mycket om olyckan, om det icke blott vore ett trotsigt
motsägelsebegär? Om han icke helt enkelt hade rätt, ja,
var pliktig att glida in i de banade, jämna hjulspår, som
varit i ordning sedan världens begynnelse, att gå med
strömmen och taga hvad som fanns med blidt och kufvadt
sinne. Men som han skulle dikta om dessa medgörliga
intryck, blef det tarfiigt, platt, matt, intet. Andra kunde
lägga rörande, djupa meningar i det bakvända. Men han
kunde icke. Utan detta, som lefde starkast i honom, var
han tom, ägde intet, ville intet, hans diktarkraft låg i att
rycka upp stenar och stockar och störar. Han visste ej,
om han ägde det i djupet af sin personlighet, visste ej om
han verkligen älskade det så, att han ville dö och tåligt
lida för det utan namn och rykte. Men som diktare hade
han intet annat att gifva. Oppositionsbegär, fantomer, hvad
det än var, det var den gåfva han fått.
Än föll nästan en tyngd öfver honom vid att uppdaga
sig själf, han afundades dessa mjuka, smidiga talanger, som
kunde inlägga godhet och skönhet i allt. Än vällde det
fram som en skummande våg i hans själ: Motståndet är
jordens salt, lifsvärderaren, lifsprincipen. Disharmoni är
högsta lif.
Och ändock fanns det stunder, då han klart och stilla
fattade diktningen som en värld för sig och förstod dem,
som sutto på tinnarna af templet, ägde sig själfva, voro
nog, hade nog, starka, fria, glada som gudar. Dem
bekymrade det föga, att allt var ett i tusen bitar sönder-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
