Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
böjda kropp och lika hvita ansikte — som en vattenlilja
drömmer orörlig på nattliga tjämet, så tittar det fram ur det
guldröda hårsvallet. Och timmarna skrida oräknade och
natten är full af Ariadnes eviga längtan, som redan
innesluter döden.
När morgonen gryr, kastar han sig på sin halmmadrass
i britsen, och hon sveper sig i filten på soffan och somnar
som en liten sten. Hon har aldrig varit hans. Att ingen
tror det, utgör hans hemliga fröjd. Han håller för mycket
af henne för att draga henne närmare med i en fattigdom,
som han knappt står ut med själf. Och likväl —
Ibland kommer i hennes ögon något gåtfullt. En
tiggerska, länge nekad, som med en djupt rannsakande blick
bidar en sista möjlighet.
Mindre för sig själf än för gifvaren.
I Firenze finns en jungfrumoder, målad af en af de gamle.
Det är hon.
Han har sina uppriktiga stunder. Då menar han, att
ädelheten inte är så stor som den tycks. Då tänker han
rätt och slätt som sanningen är: du fruktar, att hon skall
bli dig så omistlig, att du gifter dig med henne.
Det fruktar du.
Mannen, som satt i den gamla värdshussalen och tuggade
och drack, såg icke de gycklande blickarna, hörde icke
de hviskande rösterna, märkte icke folk, som gingo och
kommo. En gammal skälfvande käring bjöd ut rättikor i
sin korg, mannen stirrade på henne förströdt, han tänkte
på ett par lifsvarma ögon så starkt, att han tyckte de
strålade honom till mötes ur gummans matta, milda blick, och
när uppasserskan jagade ut henne, rynkade han
omedvetet ögonbrynen.
Åh, den natten — en vinternatt, kolen slut, inte ens en
pinne att koka upp en tår kaffe med. För honom hade
förvirringen redan börjat, hur var det möjligt till slut att
tro och tro, ensam med skyar och stjärnor, hungern gjorde
honom också slappare, ingifvelsen svek, och han stod där
med tomma maneret.
Båda sitta de tysta, insvepta i rockar och täcken i det
upplysta rummet som vaktande en afliden i grafkammaren.
Då säger hon sakta:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
