Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sett signor och känt en förfärlig lust — men jag har inte
vägat.
— Hm, sade vi lite nedlåtande. Jag kände ett par ögon
bränna mig i kinden och vred halft motvilligt på nacken.
Ansiktet, som höjde sig öfver stenen, betraktade inte
längre oss, det glödde tindrande, vändt mot hafvet.
— Se, ropade han och pekade.
I en handvändning hade hela himlen täckts af blågrå
moln, som drogo vattriga flak öfver sjön. östra landet
kröp in iskallt och i väster blånade Procida tungt. Men
fram ur ulliga Rafaelsskyar sköt ett purpurklot rakt ned på
Ischias hjässa. Det krönte den likt en krona. Och från
kronan flöt ett regn af strålar, omsvepande hela ön, och
fortsatte ut på det svarta vattnet i en väg af strålande ljus.
Ynglingen bredvid mig drog en darrande suck.
— Nu först är det vackert, mumlade han. Ser ni, att
det är den helige andes gloria, som strömmar ned ur
trekanten — Guds öga, ni vet!
Snart kallnade Ischia i en blåaktig ton — bakom stod
eldsvåda som från en världsstad i brand.
Senare rann det som klart guld ur öns innandöme —
öfverallt ifrån — bakom — från sidan. Det lyste
sago-hemskt mot den stora, mörka rymden.
Och italienaren började skratta ystert och klappa
händerna.
— Det är dvärgarnas sal, ropade han, det är trolleri.
Men för oss hade plötsligt han själf blifvit en oskiljaktig
del af detta underland, af skönheten och det sällsamt
sinnes-dårande. Oss skänkte härlighetens fullkomlighet ingen ren
glädje, denna var alltid mängd med förvirrad trånad som
om vi på något sätt varit uteslutna, närmast ingaf oss
skönheten orofylld smärta — kanske därför att vi måste lämna
den. Hur kände han det, som alltid hade för sig dessa
skådespel? Hur vore den själ beskaffad, som fick sin
mättnad utan att behöfva hungra? Som inte gärna kunde
sugas af längtan — hvart skulle han egentligen längta?
Bara han räckte ut handen, hade han ju solen och glädjen.
Det fanns heller ingenting hos honom, som tydde på
annat än ljus förnöjsamhet.
— Ni känner golfen i alla skepnader, ni, trefvade jag
mig på måfå in mot honom. — Framtid, sysselsättning, allt
har ni här på stranden, inte sant?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
