Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
göra af den något annat, något nytt. Eja, vore kanske
inte detta att få en sten vältad från ditt bröst.
Men i samvetet vakade konstnären medveten och omutlig.
Hans verk måste lefva, för att det var lifvet värdt.
Här, med morgonvinden susande om pannan, kände han
det tiofalt, och dödsångest sköt hvassa klor i själen.
Eller om han inte varit så nära målet — ett par år
tillbaka, medan han ännu lekte med ingifvelsens skatter, strödde
dem själfsvåldigt för alla vindar, han hade fu en ändlös
tid framför sig — ja, kanske då. Nu visste han, att tiden
är förfärande kort, nu då han ändtligen smidt ett smycke,
som skulle uppenbara hvad han i grunden ägde, och som
man börjat tvifla på.
Så länge hade han lekt, att också vännerna börjat tvifla.
Det var i elfte stunden han ryckt upp sig och med otrolig
möda samlat sig. Än tyngre hade gudarna gjort det för
honom. Så länge han blott lekte, förtjänade han pengar
och skreks ut som landets hopp, men när han begynte på
allvar, var det som om jord och himmel sammansvurit sig
mot honom. Ingen ville förstå, ingen ville betala. Han
tog än kraftigare tag. Man tvekade. Folk tröttnar i
längden att se sin nästa kämpa, det på något oförklarligt sätt
retar dem. Att nu ej tala om det inre mörker, han haft
att slå sig igenom, gående framåt ofta som en sömngångare,
knappt medveten om stigen, han trampade. Men fram måste
han, ingen återvändo fanns, antingen gifva sig helt eller
också inte alls.
Småningom hade han blifvit skild från människorna. Gud
vet hvad man numera tänkte och trodde. Ensam hade
han stått år efter år och som en galen man, jagad af sin
påträngande tanke, slagit sönder bild på bild, tills en dag,
då allt var nära slut för honom, en strålande vinterdag,
årets första, han vaknade med klart och fast medvetande:
nu är du framme. Det gick lätt som att lösa de sista
trådarna af en besvärlig härfva, lätt som fordom leken. Ännu
mjuk och fuktig stod hans tanke bunden, fångad lifslefvande
— visserligen i ofullkomligt stoff, i lera, men hvad gjorde
det? Ingen sorg mer. Långa års lidanden i ett nu
uppgångna i det enda stora: hans verk fullbordadt. Det var
en trollformel, som genast bytte nederlaget i seger, ära
och mynt lågo där tillreds att taga.
Så hade han, rusig af lycka, begärlig att meddela sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
