Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sena middagen, på spårvagnarna hängde folk som
augustiflugor på en sockerbit, trottoaren myllrade af beskäftigt
framskyndande. Hvarenda en hade sitt, händerna fulla af
ogjorda gärningar, tyckte Lars och kände sig öfvergifnare,
än om han vandrat ensam i en ödslig skog. Han började
blifva efter alla människor, slentrade villrådigt fram,
skramlande med slantarna i lickan. Aflöningen, som innestod,
fick han väl låta gå. Ett hundlif — ja, visserligen, men
när lördagskvällen kommit, hade man dock känt sig som
en karl. De värsta jobben gåfvo de flesta papperslapparna
och de största silfverslantama. Hvad i all världen skulle
han nu taga sig till? Solen kunde då inte stoppas i fickan.
Men ju längre Lars skred in i virrvarret, ända ned åt
Bowary, hvarest surret ökades, blef galnare och äfven
bekantare, dess mer vek kusligheten ur sinnet och i stället
kom något förväntningsfullt, något af helgdagsfrihet, ja,
munter lättnad. Kände han dem kanske inte, de som kilade
förbi så viktiga — honom narrade de ej! Han kunde
hållit två groggar på, att hälften hade det som han. Och
ändå lefde de. För ingenting var så farligt som det såg
ut. Hur många gånger, tro, har han börjat på ny kula?
Inte för att han orkar räkna med en skalle, som formligen
smäller, och för resten alldeles lönlöst. Men där han
vankar kring, åter färdig till hvad som helst — lifvet liknar
ackurat en hiss, upp och ned, ned och upp — växa
brokiga bilder från de fyra åren härute fram ur själfva vimlet,
och braket och rusningen och skriket, de blifva ett med
oron och det växlande gatulifvet. På något sätt kännes
detta tryggt, som ett stöd.
Vanligen döko tillfällen upp oförhappandes. Med hvarje
olika slags arbete följde en uppsättning nya bekantskaper,
löshästar, som lika sorglöst togo eller släppte. I längden
trubbade det där udden af rädslan. Så lärde man utvägar,
man aldrig själf kunnat hitta på, kamraterna fällde också
ibland ett godt ord för en hos sina egna, nya arbetsgifvare.
Ej roliga sysslor just, styft och hårdt, den saken förbättrades
aldrig. Men mindre och mindre hann man besinna, drefs
med af strömmen, trodde alltid att det oförsökta var bättre
och stannade på ett ställe, bara för att man när som helst
kunde gå. Hvad hade inte han, Lars, försökt på allt!
Burit plank vid brädgårdar och tegel till byggen, klättrat
på skyhöga stegar uppför något, som såg ut som en lef-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
