Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dock, om någon, och styrde som af en händelse in på
smågator, där samfärdseln aftagit. Allt gick bra. »Ja,
hvarför skulle det inte gå bra?» tänkte Lars, plötsligt
öfver-modig. Han hade varit en käring.. Här satt han, hvilad,
och såg ned på världen, och lät hästen draga både sig
och lasset, hej för skrammel och skräll, det gör godt i
själen. Lustigt jobb, att han aldrig tänkt ditåt. Nu gällde
att handla knipslugt. Inte visa sig angelägen. Lars till
att gasta inåt vagnen:
»Lades upp för solsting — tål inte utarbete vidare, ni
förstår, det här kunde kanske passa mig. Behöfver ni
händelsevis en karl?»
»Nej,» svarade mannen kort.
Men när fordonet insatts i skjulet, upptog han
själf-mant ämnet. Svåger hans, Mc Mullen på andra avenyn,
som dref yrket med både stånd och kärra, måste härom
dagen afskeda sin körare för opålitlighet. Nu kunde
förstås Mc Mullen få en ny på hvarje sitt finger, men som
Lars var blottställd och gjort vagnmannen en tjänst, ville
denne lägga ett godt ord för honom hos sagde svåger.
Lars nästan skämdes för så mycken hygglighet. Och en
tur hade han, som gjorde honom skamsen inför själfva
vår Herre. Han fick platsen tvärt, fri bostad och mat,
lönen skulle bero på, hur han skötte sig.
Husbonden, Mc Mullen, liknade en gödd och välvårdad
fruntimmersmops, hade blå barnaögon, fettglänsande
brösthud, slät som en kvinnas, innanför öppna blusen, hvilken
mestadels också kafiades upp öfver mulliga armar. Första
dagarna följde husbonden med på turerna, därpå fick Lars
rå sig själf. »Det var mig en enfaldig karl,» tänkte Lars
slugt, »om jag nu kuggade honom, jag med, — tänk om
jag fore af med hela stassen.» Men i grunden var han
högfärdig som en kung, där han i arla morgonen
skramlade ensam nedåt de af vattenspolningen ännu våta och af
de höga husen skuggade gatorna, och tänkte på ingenting
i världen så mycket som på att visa sig som en tusan till
karl. Han tyckte, att han kommit i himmelriket: sitta
under tältduk i en lång rad af vagnar tätt vid
Market-trottoa-ren och bara ropa! När de andra knorrade öfver hettan
och enformigheten, sjöng han en stump, som drunknade
i klampet och pinglet — de skulle ha svettats de som han
i en kloak, sådant hjälper för allt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
