Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till Lars egen förvåning lyckades planen. Ty hvad
Lars icke heller nu förstod, var, att hans blå blick, som
ej blott blifvit snabb och beslutsam, utan äfven behållit
sin stadighet, sade yankeen en hel del.
Nu gick han ur hand i hand, försökte ett tag med fisk
och tog äfven plats utanför staden som hjälpare åt en
orangeriföreståndare, han blef mer och mer om sig och
började samla pengar, reste ett slag in åt Västern, men
lät klokheten råda på äfventyrslustan och återvände.
Pröf-vade jaktmarker vore säkrast. Så lejdes han att göra
långturer utåt landet till farmare och omedelbart af dem
uppköpa varan. Ty det goda med Lars var, att han ej
som de andra lejda säljarna växte fast vid rännstenen,
utan villigt lät sig skjutsas, hvart det bar hän.
Så en vacker dag sade han till sig själf:
»Hvarför köper jag inte en krake och begynner för
egen del? Kunderna behåller jag lätt för mig, och
böndernas illistighet är jag vuxen. Jag vet ock, åt hvem jag
törs lämna kredit. Det sitter inte i folks kläder, inte i de
fina husen, då syns det förr i ögonen och hörs på talet.
Nu kan jag liksom lukta mig till en hederlig karl eller en
halfskojare. Och halfskojama äro de enda att frukta.»
Sagdt och gjordt. Lars köpte häst och vagn, sof om
natten med endast ett öga och knogade om dagen för
två. Hela laget sökte förstås göra det mäkta hett för
honom, men Lars teg. Hans ögon blefvo nålhvassa,
kind-knotoma stucko fram spetsiga, munnen pressades ihop i
orygglig fasthet, och det var, som om ur de hårda
fingrarna växt ut osynliga klor. Egentligen hade han aldrig
farit sämre, men heller aldrig känt det ljufligare. Hvar
dag var spännande som en indianscen på Buffalo-Bill,
sedelbunten låg i skinnpåse närmast kroppen, ej rådligt
att förtro den vare sig åt kofferten eller åt okända
banker, och lyckan hade han som en hare inom skotthåll,
möjlig att träffa, möjlig att missa. Försiktighet och djärfhet,
så ljöd lösen.
En dag, då Lars forslat sig och sitt fordon öfver
färjan till Brooklyn, kom han till trakten, där Gustaf bott.
En tidsålder sedan han sett denne. Ja, så är det, har
man otur, svinner lusten att se gamla bekanta, och råder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
