Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man, tror jag», hviskade Ruth med ett matt
leende, medan hon omärkligt pressade handen
hårdt emot hjertat. Hon såg huru hans ögon
strålande gledo bort till pianot, der Elisa, luftig
som en elfva i sitt böljande hvita musslin, stod
lätt lutad öfver nothäftet, vacker och älsklig som
de friska ängsblommorna i hennes blonda hår.
En suck, som ville sluta i en snyftning,
trängde öfver Ruths läppar, under det hon följde
rigtningen af hans ögon, och tyst gick hon att
sätta sig i ett af salongens höm.
Nu höjde sig Elisas skära stämma, först
lindrigt darrande, men alltmera vinnande i styrka
i den mån hon förglömde salongen och de
närvarande. Hon sjöng om den svala skogen, om
källans sorl i mossan, om trastens slag i
lummig björk; det var så friskt, så ungdomsgladt.
Hvar ton sprang fram direkte ur den fullaste
kärlek till naturen, ur ett bröst, jublande öfver
att vara till. Men den frimodiga melodien
förbytes nu i veka, längtansfulla toner, som
bäf-vande sväfva bort, långt bort till den fjerran
vännen; de ljuda allt svagare som blyga frågor,
och dö slutligen bort i rymden.
I salongen rådde dödsstillhet; endast från
kinesiska kabinettet hördes emellanåt Thérése
småprata med baron v. Walden. Det var som
väntade man att ett eko ur skogen skulle svara
på Elisas sista ton. Men nu uppstod med ens
en storm af bifall. Den lifliga baronessen
Wildenheim — som geraa ville beskydda framstå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
