Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gamla tidens makter för att
störta Napoleon.
»Folkdrabbningen» vid Leipzig 1813
fullbordar hvad återtåget från
Ryssland 1812 begynt, och hela
Europas härar sätta sig i rörelse
mot själfva Frankrike.
Förgäfves vädjar nu
Napoleon till de folkuppbåd, som
under konventet räddade
revolutionen. Ställningen är $n helt
annan. Det forna »tredje
ståndet» har ingenting väsentligt
otaldt med Europa, utan begär
blott fred. Det behöfver icke
längre en Napoleon, han är
tvärtom det stora hindret för
freden; så låt honom då falla,
vi kunna godt reda oss med en
Bourbon på tronen numera, om
det så skall vara, sedan vi ha
vårt på det torra. Napoleons
egen utrikesminister, Talleyrand,
sköter underhandlingarna, hvarigenom Ludvig XVIII förklaras för konung
af Frankrike. När käjsaren protesterar förrådes han af sina egna generaler,
och på färden till Elba följes han af folkets förbannelser och hotelser.
En alltför hänsynslös första framfart af den segerdruckna reaktionen
möjliggör visserligen en epilog, Napoleons återkomst till »de hundra
dagarna». Men Waterloo-slaget 1815 gör definitivt slut på den
drömmen. Napoleonssagan, på hvars debetsida står för det öfriga Europa
1804—15 bortåt 2 millioner människolif och för Frankrike ensamt 1 */4
million, slocknar på S:t Helenas klippö i den fjärran Atlanten, där
»general Bonaparte, Europas fånge», aflider 1821.
Det af de eviga krigen utpinade franska folket tog Bourbonerna
som ett surt medikament för att komma till ro och hämta krafter. Men
det dröjde ej länge förrän läkemedlet kändes värre än det onda det
skulle bota.
Ludvig XVIII:s fläskhufvud hade knappt hunnit aflösa Napoleons
örn, förrän hela den skara »fördettingar», som af revolutionen och af sin
landsflykt »ingenting lärt och ingenting glömt», strömmade i de
främmande härarnas kölvatten in öfver Frankrike, kräfvande igen sin
egendom och sina privilegier. Reaktionen tog hämnd, särskildt i södern,
genom mord och plundringar i kunglighetens och religionens namn.
»Det hvita skräckväldet» kan mäta sig i vildhet med revolutionens mest
upprörda episoder. Marskalk Ney, »den tappraste bland de tappre»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
