Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skarpt fientligheten mot religion, familj, äktenskap och öfver hufvud mot
hela den civilisation, som satt ett lidande och förbittradt proletariat
utanför sin lysande krets. Men t«denna materialistiska riktning vann icke de
stora massorna. För dem var en oklar kristligt-romantisk socialism ännu
den naturliga • stämningen, och i den andan sjöngo också tidens flesta
diktare.
Den stämningen tonar fram t. o. m. hos en sådan man som den
aristokratiske skönanden Lamartine, då han i religionens och
människokärlekens namn vädjade till Ludvig Filips parlament att göra något för
det lidande proletariatet — man kan förstå med hvilken framgång.
Medlidandets strängar ljuda, men redan starkt blandade med kraftigare anslag,
hos folkdiktaren Bérangér, som börjat med att i sina visor håna prästerna
och förherrliga Napoleon, men efter juli-revolutionen mer och mer glider in
i socialismens tonfall, tolkar nödens och eländets rop på rättvisa och hämnd.
Den socialistiska känslan bildar nu bakgrunden för George Sands
lidelse-fyllda romaner, där kvinnans rätt och arbetarens rätt predikas sida vid
sida; den ryktbara författarinnan var också personlig vän till flera af tidens
framskjutna socialister, -särskildt Leroux, förklarade sig själf utan tvekan för
socialist och skref 1848 manifesten åt den provisoriska regeringen. Och
slutligen bildade denna mäktiga humana medkänsla med lidandet den
brygga, på hvilken Victor Hugos diktar-genius fördes öfver från enbart
romantisk skönhetskult till sociala intressen och social förståelse, så att
han kunde stiga från guds-nåde-kunglighetens poet till att själf bli en af
mänsklighetens främste diktare af guds nåde.
Med full rätt kunde Victor Hugo i sina »Contemplations» säga: »Jag
har med böcker, i skådespel, på prosa och i vers talat de smås och de
eländas sak; jag har predikat mildhet mot alla dem, som mänskligheten
fördömer, jag har fordrat rättigheter för kvinnan och för barnet; jag har
velat upplysa människorna genom att värma deras hjärtan; jag har ropat:
gif dem vetande, gif dem skrift, gif dem ord; jag har velat suga upp
fängelset i skolan.»
I jordiskt lyckliga, vid edra vinterfester, f
när balen skänker fröjd åt er och edra gäster,
når öfverallt kring er i edert varma hem
kristaller, speglar, guld och silfver ögat blända
i ljus, som kronors jnängd, som kandelabrar sända,
och allting ler i glans kring eder och kring dem
när gyllene pendyln i edra granna salar
hvar timmes allvarsröst på glädjens klangspråk talar
— o, tänken I väl då, att utaf hunger tärd
en tiggare kanske i närmsta gathörn fryser,
ser er i brokig dans och huru rikt det lyser
från fönstren till er trolska värld?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
