Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Präktige, trofaste Marx!
Den franska republikens jord år en fristad för alla frihetens vänner. Tyranniet har jagat
dig i landsflykt, det fria Frankrike öppnar sina portar för dig och för alla, hvilka kämpa för
den heliga sak, som förenar alla folk. Hvarje representant för den franska regeringen skall
handla i denna anda. Broderlig hälsning.
Ferdinand Flocon
Medlem af den provisoriska regeringen.
Så kände och tänkte man i Paris våren 1848. Man kan då förstå
i hvilken upprörd stämning man mottog nyheterna om hur brutalt
rys-same slogo ned den polska resningen. Den 13 maj kom det till en
spontan demonstration på boulevarderna; en del klubbar beslöto en ny
och större till den 15 maj, då man skulle petitionera hos
nationalförsamlingen för Polen. Blanqui och Raspail voro för en demonstration, men
ville ha den strängt fredlig; Barbés och Cabet funno förslaget alltför
riskabelt, så upphetsade som massorna nu voro, och Proudhon besvor
alla patrioter att icke bära sig åt som »galna klubbister».
Dessa varningar hjälpte ej. Den 15 maj drogo 150,000 man utför
boulevarderna och fram till Place de la Concorde. Här ville ledame
stanna och blott sända en deputation till Palais Bourbon på andra sidan
bron. Men andra element drefvo på, den fåtaliga vakten kring
nationalförsamlingen drog sig för att göra bruk af sina vapen, och i ett
ögonblick var sessionssalen öfversvämmad af en larmande massa, som bar
polska, irländska och italienska fanor. Det finns starka skäl att antaga
att här liksom den 16 april uppviglingsagenter drefvo sitt spel och för
samma syfte: att kompromettera de radikala ledame. Visst är att Huber,
en ganska bekant klubbist, som under tumultet skyndade att förklara
nationalförsamlingen upplöst, sedan visades ha haft före 1848 förbindelser
med Ludvig Filips polis, under 1848 med Marrast och 1852 gickj
käj-sardömets tjänst.
Raspail fick omsider petitionen uppläst, Blanqui höll tal om Polen,
men också om arbetarfrågan, och Louis Blanc, som sökte förmå folket
att draga sig tillbaka, blef väl föremål för stormande ovationer, men icke
åtlydd. Under detta virrvarr trodde några, bland dem Barbés och Albert,
att djärf handling skulle gagna republiken; de begåfvo sig till Rådhuset,
där en ny regering proklamerades, bestående af Louis Blanc, Blanqui,
Barbés, Raspail, Considérant, Proudhon och Leroux. Men inom kort
ljödo trummorna, som kallade nationalgardet under vapen;
demonstranterna drogo sig undan, nationalförsamlingen återtog sina förhandlingar,
— och spelet var vunnet för dem, som ville bli kvitt de proletariska
ledame. Blanqui, Barbés, Albert, Raspail, alla verkliga eller förmenta
anstiftare till demonstrationen, fängslades och dömdes senare till långvariga
frihetsstraff, 10 år och sådant. T. o. m. mot Louis Blanc väcktes åtal.
Nationalförsamlingen vägrade visserligen sitt samtycke därtill, men blott
med 369 röster mot 337.
Socialdemokratiens århundrade. 19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
