Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hällets oumbärliga räddare. Också gick rörelsen kring samtliga förstäder
som alla betäcktes med barrikader. Halfva Paris befann sig utan
motstånd i arbetames händer. Men. det fanns ingen enhetlig ledning, hvart
kvarter gjorde sin revolution på egen hand, beslutet blott att försvara
sig själft.
Redan häri låg nederlaget, oundvikligt. Till en början var
emellertid förvirringen stor äfven på motsidan. Regeringen fordrade förgäfves
att Cavaignac skulle inskrida; han ville ej splittra sina trupper, sade han,
utan bidade sin tid. Nationalgardet, hvars borgerliga kompanier här och
hvar anfallit barrikaderna, fann motståndet långt allvarsammare än det
väntat, begärde understöd och fick intet; alltså var regeringen förrädisk,
hette det där. I nationalförsamlingen förklarar Flocon att rörelsen är
ett verk af bonapartistiska agenter. Men om sådana nog sökte fiska i
det upprörda vattnet, försvunno de när det blef allvar. Den hotande
svälten stod kvar som den enda, men blott alltför tillräckliga
resnings-orsaken. Dock ökade denna beskyllning förvirringen; icke få ärliga
republikaner togo på god tro parti mot juni-insurgenterna.
Vänstern i nationalförsamlingen är f. ö. inför denna strid på lif och
död mellan proletariat och bourgeoisi rådvill och svag. Icke ett ord af
verkligt förstående med arbetame ens från dessa socialister, hvilka som
Louis Blanc och de andra väl fått syn på idealet, men icke på
klasskampen som vägen dit genom denna verklighetens värld. Man talade
för mildhet och försoning, fast stridens timme redan slagit.
Nationalförsamlingens majoritet tog för öfrigt ingen hänsyn till vänsterns
undfallenhet, den fattade kampen som en strid för den borgerliga egendomen
mot kommunisterna och ville ha sitt välde grundligt befäst. Medan
skotten knallade och arbetames fältrop ljöd »bröd eller bly *, diskuterade
och beslöt kammaren nationalverkstädernas upplösning inom tre dagar,
med 3 millioner som sista hjälp åt de behöfvande. Det skulle bli 30
francs pr man. Proudhon skref: >30 francs för att ha grundat republiken
och som lisa för en evighet af elände! Det påminner om de 30
silfver-pänningar, för hvilka Judas sålde Jesus Kristus.»
På eftermiddagen blef striden allt häftigare. General Lamoriciére
anfaller fåfängt barrikaderna nära Hötel-de-Ville, hvilka försvaras af ett
hundratal insurgenter under befäl af gravören Légénissel. Cavaignac
själf kommer till hjälp med 7 bataljoner mobilgarde. Men de kastas
tillbaka, den ena efter den andra. Kanoner måste köras fram, och det
hjälper icke genast ändå. I fyra timmar höll barrikaden stånd, som
Cavaignac förklarat skola vara tagen inom en halftimme.
Man börjar genast att massakrera fångar. Ett antal insurgenter fly
in i ett modemagasin vid Rue St. Jacques; druckna mobilgardister följa
efter, draga fram dem ur de gömställen de uppsökt och sticka ned dem
med bajonetten; blott en enda slapp undan, och rännstenen rinner röd
af blod.
Natten användes till att förstärka barrikaderna och tillverka krut,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
