Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nema var flertalet blott ljumma liberaler. Landtbefolkningens okrönte
kung, Thiers, den skicklige förenaren af bourgeoisins alla fraktioner,
valdes i 23 departementer.
Endast Paris och ett antal större industristäder valde åtminstone
ut-prägladt republikanskt. De socialistiska arbetame kommo däremot ej
långt vid dessa val, där man röstade på en lista för ett helt departement
och det följaktligen mycket kom an på allmänt kända och af bred
popularitet uppburna namn.
Intemationalen, fackföreningarna och den förut omtalade
centralkommittén enades om en gemensam lista för Paris. »Se här», hette det i
deras valupprop, »de kandidater, hvilka de egendomslösas parti ställt
upp i en ny världs namn. Dessa namn betyda: absolut förbud att sätta
republikens bestånd i fråga, arbetames delaktighet i regeringen, störtande
af regeringsoligarkin och af det industriella feodalväldet.» Af mera kända
namn upptog denna lista Garibaldi, Gambon, Félix Pyat, Tolain, Benoit
Malon, Tridon, Longuet och några till, men eljest bestod den väsentligen
af kroppsarbetare: mekaniker, skomakare, järnarbetare, skräddare, snickare,
gravörer m. fl. Åtskilliga af dessa skulle sedan under Kommunen träda
i förgrunden, men ännu voro de ej kända utom sina stadsdelar och trängre
arbetargrupper. Följden blef att blott de fem först uppräknade, hvilka
äfven förordades af en del af den radikala pressen, valdes.
Främst bland de segrande kandidaterna kom Louis Blanc, hvilken
socialisterna icke längre erkände som sin man, med 216,000 röster. Så
följde Victor Hugo, Gambetta, Garibaldi, journalisterna Delescluze med
154,000 och Félix Pyat med 145,000 röster, och så en brokig skara
borgerliga radikaler af olika kvalitet. Blott en enda af regeringen i Paris,
nämligen Jules Favre, slank med, oaktadt han nyss af Milliére, som också
valdes, med klara aktstycken blifvit afslöjad som förfalskare af offentliga
handlingar m. m.
De icke valda socialisterna nådde från 65,000 ned till 22,000 röster.
Bland dem var Blanqui, som stannade vid 52,000 — medan den
oduglige frasmakaren Félix Pyat gick in med 145,000 — ett bevis både på
den klara socialismens svaghet och på den stora mängdens bristande
politiska uppfostran och omdöme. Och hur illa det stod till med
disciplinen, därom tala de enorma röstskillnaderna sitt vältaliga språk.
De stora händelserna 1870—71 hade träffat den modäma
socialistiska arbetarrörelsen i dess första ännu oklara daningsperiod.
Intemationalen hade blott kunnat protestera mot kriget, men icke kasta någon
vare sig parlamentarisk eller revolutionär makt i vågskålen för att hindra
detsamma. Paris’ arbetare hade den 4 sept. vräkt den murkna
käjsar-tronen öfver ända, men ej kunnat hindra att makten gled öfver i
händerna på en grupp liberala advokater, hvilka med sin halfhet och
svaghet hvarken kunde rädda nationen från stympning eller republiken från
dess fienders öfversvämning. Och nu den 8 febr. kunde de icke hindra
Socialdemokratiens århundrade. 23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
