Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Reaktionen tvingar Paris till själfförsvar.
Reaktionens förbittring mot Paris. — Nationalgardesbataljonerna »federera» sig. — Den röda
fanan på Julikolonnen. — Motstånd mot preussarnes intåg. — »Corderiet» ingriper. — En död
stad. — »Den anonyma centralkommittén». — Landtjunkames och regeringens krigsförklaring:
Paris afsatt som hufvudstad, växlarna skola indrifvas, hyrorna betalas. — Andra utmaningar. —
Paris fri kommun. — Thiers’ planer. — Öfverfallet den 18 mars. — Motståndet tar fart. —
Soldater och folk fratemisera. — Anfallet tillbakaslaget — regeringen flyr. — Katastrofen på
Montmartre: generalerna Lecomte och Thomas som blodsoffer.
Från första ögonblicket gapade en fruktansvärd klyfta mellan Paris,
som, fastän arbetame varit för svaga att taga ledningen, dock valt
utprägladt republikanskt och för i nödfall fortsatt försvar, och å andra
sidan denna nationalförsamlings majoritet af klerikala och rojalistiska
landtjunkare, hvilka fordrade fred till hvarje pris.
Redan de första sammanträdena i Bordeaux vittnade om stämningen.
Landsortens riksdagsmän föreställde sig Paris som ett rof för laglös
demagogi och trodde villigt på alla röfvarhistorier om hur dess nationalgarde
blott dugt till att ställa till upprorsförsök, men sprungit som harar för
preussame. När Garibaldi tog ordet för att afsäga sig sitt mandat, öfveröstes
han med skymford, och när Paris’ öfriga riksdagsmän vågade kräfva
republikens erkännande, fingo de höra att de voro sudlade af
inbördeskrigets blod. Republiken blef icke erkänd, utan församlingen valde den
gamle rojalisten Thiers till »chef för den verkställande makten».
Allt detta föll, slag i slag, öfver det efter belägringen ännu i
feberstämning varande Paris. Detta var alltså lönen för allt man lidit och
offrat! Först en skymflig fred, och så en kung på köpet! Nej, Paris
skulle icke låta sig bjudas hvad som hälst. Nationalgardet från de olika
arrondissementen började hålla möten, bataljonerna ville förbinda sig,.
>federera» sig med hvarandra, och dén 15 febr. planerade man på ett
möte i Vauxhall att, för att vinna enhet, välja en centralkommitté.
Det var inga agitatorer och revolutionärer i spetsen för denna
sam-manslutningsrörelse. Den sprang fram direkt ur hvad alla kände vara
behöfligt. Småborgare, små Ijänstemän och arbetare, kända hvar och en
i sina kvarter, togo ledningen; ordförande för det hela var en köpman
Courty.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
