Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
majoriteten efter dem. Victor Hugo vågade försvara Caribaldi; hans röst
tystades af högerns larm. Förslag väcktes att afsätta det alltid
motspänstiga Paris från dess ställning som landets hufvudstad. Och Thiers
utsåg, vid sidan af guvernören statskuppsgeneralen Vinoy, en annan
bo-napartist, general d’Aurelles, till chef för Paris’ nationalgarde.
Paris’ svar följde ögonblickligt. Nationalgardet vägrade att erkänna
d’Aurelles, och 200 bataljoner sände den 3 mars sina ombud till
Vaux-hall, där man konstituerade sig som »nationalgardes-federation» till
republikens upprätthållande och försvar samt valde provisoriskt en
centralkommitté. Denna bestod mest af desamma politiskt obekanta
småborgare, som vi sågo först begynna denna sammanslutningsrörelse; några
få af Intemationalens män, bland dem Varlin, voro dock med.
Förgäfves utfärdade inrikesministern Picard en proklamation mot
»den anonyma centralkommittén». Denna svarade:
¿Ceritralkoftimittén är icke anonym. Den är en sammankomst af därtill befullmäktigade frie
män, hvilka verka för solidaritet mellan nationalgardets alla medlemmar. Dess meddelanden ha
alltid burit namnunderskrifter. Det lögnaktiga förtalet att den skulle egga till plundring och
inbördeskrig tillbakavisar den med förakt.»
Den 11 mars kom så landtjunkames och regeringens definitiva
krigsförklaring. Paris var afsatt som hufvudstad; nationalförsamlingen och
regeringen skulle den 20 mars flytta från Bordeaux till Versailles. Samma
dag beslöts på förslag af justitieministern Dufaure att alla vexlar i Paris,
förfallna intill den 13 nov. 1870, nu skulle vara klara till betalning den
13 mars. Det var detsamma som min för tiotusentals hederliga och
driftiga småborgare. Mellan den 13 och 17 mars protesterades 150,000
vexlar i Paris. Däremot tillbakavisades Minières förslag att bevilja ännu
något anstånd med hyroma. Det var arbetarklassen som man därmed
dref ut på gatan.
Parallelen med juni 1848 är slående tydlig. Storborgarklassen
be-röfvar genom en lag de arbetande deras existensmöjlighet — och har
sedan icke ord nog starka att fördöma den folkresning, som den själf
drifver fram!
Samtidigt kommo två andra nyheter. Krigsrätten, som ransakade
öfver händelserna den 31 okt., kastade öfver bord det försonings-aftal,
hvarmed denna rörelse slöts, och dömde Blanqui och Flourens till
döden. Och Vinoy fann lämpligt indraga i ett slag 6 af de mest lästa
radikal-revolutionära tidningarna.
Vinoy hade också befallt att centralkommittén skulle häktas, men
detta var under den stämning allt detta måste väcka lättare sagdt än
gjordt. Hela Paris, långt in i själfva bourgeoisin, kände denna ur
folkdjupet uppstigna myndighet som det enda säkra vämet för republikens
bestånd. Den 15 mars höll kommittén en nytt möte i Vauxhall, där 215
bataljoner voro företrädda. Den provisoriska centralkommittén afträdde
sin plats åt de rundt om i kvarteren definitivt valda — personuppsätt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
