Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Man har i senare tid, under Dreyfusaffären, sett hur en lögnkampanj
i pressen kan förgifta en folkmening. Våren 1871 fodrades
provinstid-ningama dagligen med historier från Versailles om skräckväldets
ursinniga framfart i Paris, där mord, plundring och vilda orgier skulle höra
till ordningen för dagen. Sanningen var att jättestadens lif fortgick de
två månaderna efter 18 mars under väl så stor trygghet för fredliga
medborgare som någonsin. Opartiska korrespondenter till utländska
tidningar intyga att de förändringar som framträdde sannerligen icke i regeln
voro försämringar. Om än blanquisten, f. d. medicine studeranden Raoul
Rigault som polischef lät under dessa månader häkta några hundra
personer som politiskt misstänkta, så måste man dock taga med i räkningen
dels att flertalet strax åter frigafs, dels att man var i fullt krigstillstånd
och att versaillame tydligt visade att de ville drifva det till en kamp på
lif och död. Det är också alla skäl att lägga märke till ett uttalande
som det följande: »Man hör ytterst sällan talas om något mord eller rån.
Liken på La Morgue ha blifvit förunderligt sällsynta. Sedlighetspolisen
är afskaffad, spelhusen stängda, de stora kokottema ha följt sina vänner
på flykten och hålla nu till i Versailles. Den verkliga parisiskan har
ändtligen trädt i förgrunden, heroisk, ädelmodig och uppoffrande som
kvinnorna i en forntida republik.»
Centralkommittén riktade ännu den 25 mars en sista appell till
valmännen där det hette: »Obekanta som vi voro för två dagar sedan träda
vi nu åter tillbaka i mörkret. Tagen nu själfva edert öde i edra händer.
Glömmen icke att de skola bäst tjäna eder, som ni välja ur eder egen
krets, män som dela edert lif och lida under samma ok. Misstron dem,
som vilja armbåga sig fram, misstron också frasmakame. Arbetarne böra
känna själfva på hvilka de kunna lita».
Valdagen, söndagen den 26 maj, var en solig glädjefest I långa
kolonner defilerade valmännen från arbetarkvarteren med den röda fanan
i spetsen och röstsedeln stucken i hatten öfver Bastiljplatsen och fram
till sina vallokaler. Men äfven bourgeois-kvarteren deltogo, lugnade af
att märer och deputerade undertecknat valkallelsen. Inalles afgåfvos
229,000 röster, en hög siffra med hänsyn till hur bourgeoisin glesnat i
Paris efter belägringen och regeringens flykt den 18 mars. Men Thiers
frånkände på förhand dessa val all betydelse. »De ha ingen auktoritet»,
telegraferade han landet rundt; »Frankrike skall icke låta dessa eländiga,
som vilja dränka landet i blod, triumfera!»
Tisdagen den 28 mars skedde det högtidliga proklamerandet af den
nyvalda Kommunen utanför Rådhuset Det var en strålande vårdag, och
hela Paris trängdes kring denna stadens hjärtpunkt Midt framför
Rådhuset var rest en väldig estrad. Republikens jättebyst med frygisk
mössa, i en skog af röda fanor, beherrskar det hela, och röda vimplar
svaja från husets alla tinnar och utsprång. Brunei ordnar
national-gardes-bataljonemas defilering förbi Rådhuset; de ha satt den fiygiska
mössan på fanstängema och prydt sina gevär med röda rosetter.
Socialdemokratiens århundrade. 24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
