Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ambulanser, ty de sårade antogos af krigsrätten säkert ha varit med i
striden!
Moreau, ordföranden i centralkommittén, hörde till Chåtelets offer.
I Luxembourg huserade en annan krigsrätt; dess hundratals offer skötos
mot en terrass i trädgården. Bland de mest bekanta var en doktor Tony
Moilin, hvars afrättning i allo var ett värdigt motstycke till mordet på
Milliére.
Om allt detta kallblodiga, systematiskt ordnade slaktande efter
stridens slut tiger den borgerliga historieskrifningen. De två svenskar, som
skrifvit om Kommunen, löjtnant V. Kleen (1875) och öfverste C. O.
Nordensvan (1895), ha icke ett ord därom. De blott låta förstå att
»insurgenternas grymheter» ibland förledde armén till repressalier. »Massor
af fångar togos, men man kan icke säga att straffen öfver de tagna
blefvo stränga», upplyser oss hr Nordensvan. Däremot ha de åtskilligt
att förtälja om petrolöser och giftblanderskor. — Det är på det viset
öfverklassen skrifver folkets lidandes historia.
Varlins martyrdöd förtjänar sitt eget kapitel. Han blef den 28 maj,
efter stridens slut, igenkänd på gatan af en. präst, som angaf honom för
en löjtnant Sicre. Denne lät häkta honom; med händerna bakbundna
fördes han genom en allt vildare folkhop långt bort till Montmartre.
»Soldaterna hade ytterst svårt att skydda honom», skrifver Kommunens
allra bittraste smädare, Maxime Ducamp, »man ropade: Till döden med
honom! öfver tusen kvinliga furier, med några manliga individer ibland
sig, trängde in på soldaterna. Varlin stod orörlig, mycket blek, men
med fast hållning. En buse slog hatten af honom med en träribba.»
På Montmartre gaf en general order om att genast skjuta honom på
stället. Men en röst ur hopen befallde: »Låt honom gå en stund till!»
Och Sicre lydde. Varlin fick gå på nytt genom dödsvrålande hopar till
rue des Rosiers. Där sköts han, icke i ordnad salfva, utan med
enstaka skott, och föll under ropet: »Lefve Kommunen! Lefve
republiken!» På liket fanns, enligt löjtnantens rapport, 284 fr. 15 cent. och ett
silfverur, en hedersgåfva »från tacksamma kamrater i bokbinderiyrket».
Men Versailles-tidningama, som väl visste hur en deras finansminister
skulle ha försett sig i ett motsvarande fall, bedyrade att man hittat i
hans kläder en mängd 1,000-francs-sedlar.
Vid masshäktningarna följde ofta kvinnor och bam sina män och
fäder, ropande: Skjut oss också! Och ej sällan tog man dem på orden.
Liken lågo i högar rundt om på gator och torg. Man strödde klor öfver
dem. »Hvem minnes icke», skref t. o. m. Le Temps, »torget, nej
slaktbänken vid Tour St. Jacques! Ur dess fuktiga, nyss upprifna jord stucko
här och hvar hufvuden, armar, fötter och händer fram, och man såg i
själfva markytan ansikten af lik, klädda i natiönalgardesuniformer. Det
var ohyggligt. En fadd, äcklig lukt trängde fram öfverallt.» Man
började frukta för pest och vidtog åtgärder för att bättre begrafva de i hast
nedmyllade. Massor fördes till kyrkogårdarna och andra massor till löp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
