Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lägger sig till hvila öfver afkomman och ännu i sin död ger denna skydd
och näring. Nu fanns det ansatser till arbetarpartier litet hvarstädes i
Europas större och mindre länder. Det gällde nu för dessa att
själf-ständigt utveckla sig, slå fast rot hvart i sitt lands säregna förhållanden
och skjuta upp till kraftiga stöd, hvilka sedan åter kunde slingra sina
kronor samman till en ny International på ett högre utvecklingsplan.
Den andliga enheten fanns, i stort sedt; de skilda ländernas
arbetarpartier hade alla fostrats med Intemationalens tankar, de skulle nog en dag
finna hvarandra.
Ett nytt tidsskede hade gått in: militarismens sera, den Bismarckska
»järn- och blod »-politiken — men också den allmänna rösträttens
tide-hvarf i Europas ledande länder. I litteratur och konst speglades
ändringen af den nya realismen. Nya tider, nya tankar — nya vapen och
ny taktik!
Friedrich Engels har i sin höga ålders dagar i det företal, som han
1895 skref till Marx’ bok om klasstriderna i Frankrike 1848—51, kastat
en återblick på de stormuppfyllda och blodiga tider, hvilkas märkligaste
tilldragelser vi i de föregående kapitlen sökt upprulla för våra läsares
ögon. Han ser tillbaka på sin egen och sin vän Marx’ andel i dessa,
och han medger öppet att de bägge misstogo sig, då de hösten 1848
väntade att revolutionen skulle flamma upp igen och fortsättas i skilda
faser, tills den slöt med arbetarklassens seger. Han medger att de likaså
togo fel då de 1850 visserligen uppgåfvo hoppet om ett nytt nära utbrott
af folkresningarna från 1848, men så mycket fastare trodde att den
sociala revolutionen måste komma då nästa industriella kris satte staterna
i skälfning och dref arbetame till förtviflan. Nej — skrifver Engels 1895
— kapitalismen skulle nu först riktigt ta fart och utveckla sig på
Europas kontinent. Nu först skulle det uppstå en verklig modäm bourgeoisi
och en arbetarklass i nutida mening, det skulle bildas nationalstater med
allmän värnplikt och allmän rösträtt. De våldsamma revolutionernas tid
var förbi, barrikadstridernas taktik föråldrad. Den tid randades då det
tvärtom var maktägame som intet högre Önskade än att arbetame skulle
’stiga ned på gatan’ med geväret i hand — ty då skulle de ha lätt spel
mot dem. »Nu är det de s. k. ordningspartierna, hvilka gå under just
genom den lagliga ordning de själfva skapat De ropa i förtviflan som
på sin tid Odilon Barrot: »lagligheten blir vår död!» — medan vi,
»revolutionärerna», »omstörtningsmännen», just med stöd af denna
laglighet få kraftiga musklor och röda kinder och se ut som det eviga lifvet»
Det var Tysklands arbetare som först visade världen hur man skulle
handtera det nya vapnet: rösträtten. De franska arbetame hade haft
denna rätt sedan 1848, men betraktat den egentligen som ett medel att
dupera folket. Nu först begynte de — så småningom — att se i
valsedeln ett medel till sin frigörelse, kanske när allt kom omkring säkrare
än geväret. Barrikadens och sammansvärjningarnas tid började långsamt
vika för röstsedelns och organisationens.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
