Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en belgisk polisspion vid namn Spilleux pängar för utgifvandet af den
första anarkistiska tidningen i Frankrike, »Révolution sociale». Den 10
sept. 1880 böljades i denna tidning en artikelserie under rubrik:
»Vetenskapliga studier», hvari gafs anvisning på hur de kraftigaste sprängämnena
kunde med ringa kostnad tillverkas.
Men Andrieux nöjde sig icke med denna teoretiska propaganda.
Han hade sin hand med i det första anarkistattentat, som begicks i
Frankrike; det var visserligen icke riktadt mot någon person, utan bestod i
att Thiers’ staty i St. Germain sprängdes sönder, men dess verkan till
att förbittra den allmänna meningen mot hela den revolutionära rörelsen
uppnåddes ändå lika bra. Och nu fortgick det anarkistiska poliskriget,
fördt med polisens hemliga fonder som krigskassa, mot de »förrädiska»
och »ljumma» socialisterna. I Lyon och Vienne tillställdes
sammansvärjningar och attentat, hvilka kastade arbetarrörelsen på dessa platser
tillbaka för åratal och störtade ett antal ungdomar’ i olycka. De verkliga
upphofsmännen, polisanarkistema Valadier, Thevenin och Brenain, blefvo
däremot aldrig straffade.
Jules Guesde dröjde icke att förklara anarkismen ett oförsonligt
krig. Han stämplade denna riktning som den yttersta konsekvensen af
den fria konkurrensens teori, som endast en upp- och nedvändning och
karrikatyr af bourgeoisins åskådning, hvilken socialismen tvärtom hade
till uppgift att öfvervinna med sitt nya, högre system. Att hans
kampanj mot anarkisterna icke varit fruktlös visas bäst af den förbittring de
ägnade honom; tre gånger har Guesde af anarkistgrupper »dömts till
döden», i Marseille var han verkligen gång utsatt för ett
revolverattentat, och han måste duellera med dåvarande anarkisten, sedermera
medarbetaren i »Figaro» Emile Gautier.
Poliskampanjen fortgick emellertid lika prydlig som den begynt.
Då marxisterna Lafargue och Deville samt blanquistema Eudes och
Vail-lant började hålla möten med de arbetslösa, släppte polisen ett band
»anarkister* löst på dem, under anförande af inbrottstjufven Martinet
De socialistiska tidningarna »Citoyen» och »Cri du peuple» i Paris fingo
sina redaktionslokaler stormade af liknande elementer, med polisens
goda minne, och folkmötena urartade till slagsmål mellan ett visst slags
anarkister och socialisterna. Det fullbordar taflan, att den reaktionära
pressen ägnade de anarkistiska upptågen rätt mycken sympati — de
syntes ju närmast riktade på att splittra och därigenom försvaga
arbetarrörelsen, och så möttes man ju fullständigt i angreppen på
rösträtts-humbugen och det parlamentariska gyckelspelet. Men denna lek med
elden kunde ju icke fortgå alltjämt. Verkliga, allvarligt menade
attentater växte småningom fram ur den osunda mark, där polisen först
funnit lämpligt att kasta sitt utsäde, bourgeoisi och regering foro förskrämda
upp, och det beslöts i flygande fart undantagslagar mot pressens
frihet — naturligtvis skrifna så att de egentligen gingo ut öfver
socialisterna!
f
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
