Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
strationerna — som pekade på hur generalstrejksdoktrinen faktiskt sprängde
föreningar, skapade misstroende mellan stad och land, »just när den
socialistiska tanken börjar eröfra landsbygden», och hur den på förhand till
misslyckande dömda generalstrejken blott skulle skapa en fruktansvärd
reaktion. Kongressen följde med 63 röster mot 37 (och 9 neutrala) den
unge vältalige arbetaren Briand — numera Jaurès’ vän och medarbetare
i L’Humanité — då denne framhöll generalstrejken som ett utmärkt
agita-tionsmedel, ägnadt att stärka arbetames klasskänsla och solidaritet; två
vapen vore bättre än ett; och för resten är det ju alls icke fråga om
att omedelbart tillgripa detta medel.
Den guesdistiska minoriteten lämnade efter detta kongressen.
»Fack-förenings-federationen» var klufven i tu. Den ena flygeln sammansmälte
snart helt med det guesdistiska partiet, den andra gick däremot till
ar-betarbörsema och närmade sig allemanistema. På en kongress i Limoges
1895 tog denna nya gruppering fastare form under namn af
»Confédération générale du travail» (»Arbetets generalförbund»). Dess föreningar
ålades dock att hålla sig utom alla politiska skolor. Denna ringaktning
för politiken och kretsandet kring generalstrejksidén i agitationssyfte
gjorde anarkisterna starkt intresserade för dessa fackföreningar, hvilka
för öfrigt på hvarje årskongress ändrade sin samorganisation, tills de
1898 åter helt skilde ut sig från arbetarbörsema och sedan åtminstone
delvis sträfvat till att bli en sammanslutning af nationella fackförbund,
som i andra länder.
Under sådana förhållanden blef den franska delegationen till
London-kongressen ganska brokig. Små fackföreningar lämnade villigt mandater
ej blott åt revolutionära allemanister och blanquister, utan äfven åt rena
anarkister. Jaurès, Millerand och Deville, hvilka kommit som deputerade,
erkändes af dessa elementer icke ha någon som helst fullmakt att
representera franska socialistiska arbetare! Det kom till stormande uppträden
och en ändlös strid om mandatens giltighet, tills man för att få någon
reda fann på att gifva hvarje nation två röster. Frankrike sönderföll då
af sig själft i två grupper, den ena »parlamentarisk», med guesdister,
broussister och »oberoende» som hufvudmassa, den andra väsentligen
bestående af den ofvan beskrifna så kallade »fackliga» representationen,
med blanquisten greken Argyriadès som hufvudledare. Det faller af sig
själft att i en mängd hufvudfrågor dessa båda franska grupper röstade
rakt emot hvarandra.
Att en fast fackföreningsrörelse efter skandinaviska begrepp har så
svårt att slå rot i Frankrike sammanhänger tydligen med
nationalkarak-tären. Det sega uthålliga arbetet för att vinna ett litet framsteg då och
ett litet då ligger föga för det franska lynnet, och att skapa kassor af
arbetarslantar, som regelbundet inflyta, synes där vara den verkliga, stora
utopin. I entusiasmens ögonblick offrar däremot den franske arbetaren
gladt sitt lif, om det gäller, och en första stark stämning förmår honom
också att villigt för kamrater öppna på pungen. Så ha i regel till en tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
