Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och gick, med Francis de
Pres-sensé och andra, att vädja till
arbetarmassorna, när bourgeoisin
var för feg eller för ovillig att
höra sanningen. Clémenceau
be-gynte i L’Aurore sin
presskampanj, lika beundransvärd genom
den logiska skärpan som genom
den fenomenala uthålligheten,
och hela Europa skalf till, då
Zola en dag där offentliggjorde
sitt öppna bref till republikens
president: »Jag anklagar»...
Och socialisterna? Millerand
höll sig åt sidan, men Jaurès
kastade sig med hela sin
flammande lidelse för rätten, modigt
trotsande massornas vilseledda
opinion, in i kampen för Dreyfus’
upprättelse. Nästan alla »de
oberoende», främst Gérault-Richard,
rycktes med af hans glöd, men
äfven Allemane och hans vänner
kände till sin heder sitt
revolutionära samvete kräfva att rättvisa
skipades, och Brousse med sitt
parti följde också Jaurès.
Hos Guesde och Vaillant
däremot fann han alls icke
samma resonans. Kände de sig
innerst allt för mycket skjutna åt
sidan af denne nye folktribun,
till hvars ord hela landet
lyssnade, men som nu satt sin
popularitet på spel för en sak, som
syntes på förhand förlorad och
omöjlig? Eller var det blott
åter samma ensidighet att äfven
i stora nationella kriser låta
blicken stanna vid endast det egna
partiet, som vi sett, då det gällde
republiken kontra Boulanger?
Visst är att från deras läger
manades arbetame att icke lägga
sig ut i en strid, som, hette det,
JEAN JAURÈS.
1859-.
Född i Castres (Tarn), lärare i filosofi vid
högskolan i Albi, senare i Toulouse, valdes 1885 som
moderat republikan till deputerad för Carmaux,
men skilde sig från sitt parti genom sina
sympatier för arbetarnes sak, hvilket kostade honom
hans mandat vid valen 1889. Slog sig nu på
allvarligt studium af socialismen och skref sin
latinska doktorsafhandling 1892 »Om de första
spirorna till tysk socialism hos Luther, Kant,
Fichte och Hegel ». Genom sin mångsidiga
historisk t-filosofiska bildning hade Jaurès de bästa
förutsättningar att förstå och värdera insatserna
från de olika franska socialistiska grupperna. Han
tillägnade sig marxismens grundläggande
åskådning, dock med kritik mot att ensidigt skjuta
fram blott de ekonomiska faktorerna; idealismens
tillägg, rättfärdighetskänslans och humanitetens
kraf, måste också ha sin plats; och han
sympatiserade med allemanisternas revolutionära élan
likasom med possibilisternas praktiska kom
munal-social ism.
Efter Carmaux-strejken valdes han åter till
kammaren, me a nu som socialist, blef själfskrifven
ledare för »de oberoende» och efter 1893 års
val den parlamentariska socialistiska gruppens
främste man och talare med europeiskt rykte.
Hans kampanj för Dreyfus-saken är ännu i friskt
minne; den kostade honom 1898 hans plats i
kammaren, men han kastade då sin energi på
arbetet för enighet inom den iranska socialismen.
På »frågan Millerand» gick denna dock sönder
igen. Jaurès tillhör nu åter franska kammaren
som ledare för de »ministeriella» socialisterna,
hvilka stödja den radikala regeringen mot högern.
Han var en tid vice-president. Hans uppträdande
på sista tiden för skiljedomsidéns förverkligande
och för revanche tankens afskrifning är ännu i
friskt minne. Sedan 1904 leder han en ny
tidning, *L* Humanité*,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
