Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men ministären Waldeck-Rousseau—Millerand lefde vidare, trots alla
anfall. Den blef år 1900 » utställnings-ministären » och gick sedan hos
fienderna som »strejk-ministären» — vännerna sade
»fackförenings-mi-nistären». Och till sist ledde den som »val-ministär» de allmänna
valen våren 1902 och afträdde sedan frivilligt, då dess ledande män efter
mer än tre års intensivt arbete väl behöfde någon hvila.
En omedelbar följd af Millerands inträde i regeringen var den
socialistiska riksdagsfraktionens sprängning. Att han satt som kollega till
Kommun-slaktaren Gallifet upprörde allt för starkt hos många väl
berättigade känslor, som icke ville medgifva någon preskription.
Vidare utbildade sig hastigt en hel doktrin om att en socialist väl kunde
mottaga alla valda uppdrag, t. ex. som borgmästare, men under inga
förhållanden fick ingå i en regering vid sidan af icke-socialister.
För-gäfves hänvisade Jaurès i Petite République och Viviani i Lanterne till
det praktiska gagn Miilerand skulle kunna göra arbetames intressen samt
framför allt. till socialisternas klara plikt att positivt hjälpa att rädda
republiken ur en farlig kris. Centralstyrelserna för guesdistema,
blanqui-stema och den kommunistiska alliansen utfärdade ett manifest, hvari de
i klasskampens namn förklarade, att det socialistiska partiet skulle »begå
själfmord om det blefve ministerielt» ; fallet Millerand vore f. ö. blott
konsekvensen af hela den Jaurès’ska politiken i Dreyfus-saken och eljes.
Detta häftiga angrepp vann dock långt ifrån alla guesdisters gillande,
och Jaurès svarade med att vädja till en allmän kongress af alla
socialistiska skolor och nyanser. Sedan äfven guesdistemas kongress i Épemay
på vissa villkor godkänt denna tanke, kunde efter långa förhandlingar
om valrätt och dagordning den »första generalkongressen af franska
socialistiska organisationer» öppnas den 3 dec. 1899 i Japy-gymnasiet vid
boulevard Voltaire i Paris. Både politiska och fackliga grupper voro där
representerade, alla på villkor att de godkände arbetames internationella
samverkan samt proletariatets organisation till klassparti för eröfring af
den politiska makten och för produktionsmedlens socialisering. Omkring
800 ombud hade infunnit sig, många med flera mandater, och debatterna
höllo sig, fast ofta stormiga, i allmänhet på en höjd, värdig en
generalmönstring af fransk socialism.
I frågan om »klass-kampen och eröfringen af den politiska makten» var Jaurès förste
talare. Hans resolutionsförslag erkände att proletariatet i första rummet bör tränga fram dit
det kan komma genom val, och att det bör akta sig för illusioner på grund af att en socialist
har plats i en bourgeois-regering. Men i vissa fall, t. ex. om en kris hotar folkets fri- och
rättigheter eller om en viktig reform står färdig att genomföras, kan partiet ha behof eller
fördel af att för en bestämd uppgift sända en af de sina in i regeringen. Det skulle vara
skadligt att utan något verkligt skäl draga upp gränser för proletariatets möjligheter att verka på
och tränga in i samhället.
På samma sida talade bl. a. Viviani, Camaud och Briand. Äfven Alleraane strök under
att då folkets fri- och rättigheter äro i fara, så måste socialisterna försvara dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
