Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
• Kapitalismen en generation efter Adam Smith fick sin främste
vetenskaplige systematiker i David Ricardo. Denne var född i England 1772,
son till en holländsk jude, och ägnade sig i sin ungdom åt bankiraffärer,
som gjorde honom till en rik man. Sedan slog han sig på
nationalekonomiska studier och utgaf 1817 sitt hufvudarbete »Principles of
Poli-tical Economy*.
Ricardo representerar klart och skarpt det industriella kapitalets intressen gent emot både
godsägare och arbetare. Han börjar med att utveckla att det »verksamma», det »driftiga»
kapitalets profit är grundad på naturlig rättvisa. Så är däremot efter hans mening icke fallet med
jordräntan, d. v. s. den afgäld, som betalas jordägaren »för begagnandet af jordens ursprungliga
och outtömliga krafter». Och man hör redan förebuden till spanmålstullarnas afskaffande i en
sats som denna: »Jordägarens intresse är alltid motsatt alla andra samhällsklassers.» Ricardo
hade visserligen själf köpt sig en egendom, efter bruket hos dåtidens rike engelsmän, för att få
•en förnämligare sodal ställning och politiskt inflytande; men han kände sig fortfarande helt
som det rörliga kapitalets riddare.
Att det gäller spanmålstullama säger han f. ö. rent ut. »Med spanmålsprisen faller priset
på arbete, och då måste all profit stiga, hvilket särskildt kommer den industriidkande delen af
samhället till godo.» Märklig är hans klara teori om arbetslönen. Arbetet är en vara och har
som alla .andra varor sitt pris efter produktionskostnaden, d. v. s. arbetslönen bestämmes af
»hvad som är nödvändigt för arbetame för att lefva och fortplanta sig, så att deras hda antal
alltjämt förblifver detsamma». Här finner man redan formulerad hvad Lassalle sedan döpte till
»den järnhårda lönelagen». Lönen kan icke och får icke höjas öfver hvad arbetarne behöfva
iill sina nödvändigaste lifsbehof. Facklig organisation för att höja lönerna var följaktligen en
konstlad sammansvärjning mot naturens ordning — och det engelska kapitalistsamhället tvekade
«j att handla efter denna princip. Den järnhårda lönelagen skref för proletariatet sitt
obevekliga: »I som inträden, låten hoppet fara!» Att kapitalet fick in sin profit var det enda väsentliga.
Sådant var, i korta drag skildradt, det samhällstillstånd som
skapades i England genom den industriella revolutionen, men som först
framträdde i sin ohyggligaste utveckling ett stycke inne på 1800-talet.
Människorna hade ryckts bort från jordens närande barm, sugits in i städernas
stenkolsrök och fabrikernas giftfylda luft, satts till att dygnet om passa
ett larmande, förslöande maskineri och blifvit själfva som liflösa delar af
en jättestor mekanism. I stället för att göra arbetet lättare och
arbetsdagen kortare blef maskinen i kapitalismens besittning det stora medlet
att förlänga arbetsdagen öfver alla naturliga gränser, att skjuta ut de
kraftiga arbetame i hopplös fattigdom och lägga de tyngsta bördorna på
kvinnornas och barnens svaga axlar.
Arbetskraften måste framför allt vara billig. Kvinnan fick ersätta
mannen, barnet kvinnan, allt som kunde krypa och gå slukades af
fabriken. År 1778 skrefs om en sidenfabrikant, som sysselsatte 140 bam
ända ned till 6 års ålder, att han »egentligen grundat denna fabrik af
önskan att göra godt, för att ge en mängd värnlösa varelser arbete och
därigenom rädda dem undan nöd och vanära». Och det var rikliga
tillfällen att »göra godt» på sådant vis, ty billig arbetskraft krälade fram ur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
