Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig ut i den fuktiga dimman och tryckes ned i de trånga öppningarna
mellan förstädernas oregelbundet hopade arbetarkvarter. I den gamla
delen af staden, som ligger hopklämd mellan handelskvarteret och floden
Irk, skyndar en man fram i nattens stillhet med en lång käpp i handen.
Han rör sig raskt och hemvandt i denna labyrint af trånga prång, där
en främling ögonblickligen skulle villa bort sig, och knackar under sin
väg än här än där kraftigt med sin käpp på vissa fönster. Innanför rutorna
— eller de med trasor fyllda fönsterramarna — hör man därpå sömniga
svar, suckar och buller af människor som hålla på att vakna.
Mannen med den långa käppen är nattvakten, som kvarterets hustrur
och flickor slagit sig ihop om att betala för att väcka sig om morgnarna.
De måste försöka komma undan löneafdraget, som väntar dem om de
icke äro vid fabriksporten medan dess klocka ännu ringer.
I den gråa morgonskymningen framträder stadsdelen i hela sitt
tröstlösa elände. De jämförelsevis låga husen äro gamla och fallfärdiga,
smutsgråa eller mörknade af stenkolsröken. Gatorna äro smala, buktande
prång, utan stenläggning; i midten gå öppna rännstenar eller rättare, där
stå stinkande pölar utan aflopp. In till de små gårdarna mellan husen
föra öfverbyggda gångar, som äro så trånga, att två människor nätt och
jämt kunna pressa sig förbi hvarandra, och därinne råder en obeskriflig
orenlighet. Det öppna afträdet, som är gemensamt för flera hus rundt
omkring, är öfverfylldt och gjuter ut sitt innehåll öfver hela gården, där
man vadar i exkrementer och urin. Stanken från dessa gårdar — som
en af tidens liberaler kallade för »mästerstycken af ventilation»! — tränger
in öfverallt i rummen.
Och hvilka rum! Att en familj på 5—6 personer vistas, äter och
sofver i det usla kryp-in, som utgör hela deras hem, är ju mycket
vanligt. Men det är häller inte ovanligt att flera familjer dela ett rum, där
de om nättema ligga hopstufvade, på madrasser, halm eller säckväf eller
på bara golfvet, sofvande i sina trasor, män, kvinnor och bam om
hvarandra. I flera hus har bottenvåningen intet golf, man ligger på nakna
jorden, som dock är täckt med ett tjockt lager af smuts. Ja, t. o. m.
källare utan ljus och luft, hemska fuktande kloaker, verkliga pesthålor,
användas till boningsrum. På den brant stupande södra stranden af
floden Irk har man byggt tre rader hus öfver hvarandra, så att källarna
i den lägsta räckan ligga under flodens nivå, där den står nästan stilla
i djupet, becksvart, upptagande allt affall från garfverier, benkvarnar och
gasverk. I bakgrunden af kvarteret ligger fattigkyrkogården, ett par
bangårdar och bakom dem Manchesters »arbetshus», de fattigas Bastilj,
hvilken från höga murar och tinnar ser hotande som en fästning ned
på fabriksarbetames stad.
Det är dessa den kapitalistiska industrikulturens städer som Viktor
Rydberg målar i sin »Prometeus och Ahasverus»:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
