Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
håfvor, hvilket bl. a. kan vinnas
genom inskränkningar i arfsrätten.
Bentham blef på visst sätt
grund-läggare af 1800-talets radikala
demokrati, som vill tygla, men icke
uppgifva den kapitalistiska
egendoms-ordningen. Som förelöpare till
socialismen äro däremot att nämna från
denna tid Thomas Spence och
William Godwin.
WELLINGTON.
Thomas Spence var född 1750 i
Newcastle. Fadern var en fattig skomakare, som med
stora svårigheter fick sonen fram till skollärare.
Men så höll denne i stadens »Filosofiska
förening» ett föredrag, hvari han försvarade att
jorden borde vara gemensam egendom. Detta väckte
sådan ovilja mot honom att han måste sluta med
sin skola och söka slå sig fram som författare
och bokkolportör i London. På 1790-talet utgaf han en månadsskrift, som han kallade
»Svinföda, eller lärdom för den usla mängden»; här publicerades åtskilligt af revolutionens litteratur.
Spence blef gång på gång åtalad och dömd till fängelse. Han dog 1814 i yttersta armod,
efterlämnande en liten krets anhängare.
Fruktan för att franska revolutionen skulle kasta sig öfver på engelsk
mark beherskade vid denna tid helt de herskande klasserna. Deras
dåliga samvete dref dem till att på det grymmaste och skuggräddaste vis
förfölja alla friare tankeriktningar. Kung Georg III själf var galen,
prin-sen-regenten var en förfallen och försupen vällusting, kyrkan var
intolerant och fanatisk, men i denna kunglighets och kyrkas namn drog man
fram gamla lagar från inbördeskrigens tider och sände ädelt tänkande
frihetsvänner — särskildt i Skottland — som simpla förbrytare till
straffkolonierna i Australien. I parlamentet, där landtjunkame genom en
föråldrad valordning domineradé, var det stämning för »att hänga dem
allesamman». Själen i regeringen var den blodbesudlade och ljusskygge
Castlereagh, mot hvilken Byron i »Don Juan» slungar sina mest
harm-fyllda åskviggar; Wellington, segraren vid Waterloo, blygdes icke att låta
sina trupper vinna nya segrar öfver obeväpnade fattiga landsmän, som
blott fordrade att få utöfva sina medborgerliga rättigheter — vi komma
längre fram tillbaka härtill.
Man ser af Castlereaghs rapport till parlamentet i febr. 1817 hur
ängslig regeringen var för Spences fåtaliga anhängare, hvilka efter
mästarens död fortsatte agitationen för jordens nationalisering. Mera
skäl skulle han ha haft att ängslas öfver det inflytande William Godwin
utöfvade på flera af sin tids främsta snillen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
