Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
perativa agitationen. Han köpte ett hus i London och samlade där om
aftnarna arbetare kring sig för föredrag i sociala frågor. Och snart var
han färdig med en ny stor plan: 1832 öppnades hvad han kallade »den
rättvisa arbetsbytesbanken» (The National Equitable Labour Exchange).
Owen var här inne på samma felaktiga tankegång som senare
Proud-hon: att arbetarklassen skulle kunna genom direkt byte af sina
produkter göra sig oberoende af pänningen och därmed af kapitalisterna.
Enligt denna teori låg orsaken till arbetslösheten och dess elände i bristen
på omsättningsmedel; guld och silfver, i sig själfva af ringa värde, hade
blifvit samhällets beherrskare i st. f. dess tjänare. Han såg ännu icke
att pänningen i ett kapitalistiskt samhälle just är uttryck för den faktiska
besittningsrätten, och att grundfelet icke ligger i om det finns mer eller
mindre af klingande mynt, utan däri att en minoritet slagit under sig
det mesta af värde, som finnes i ett land, och handskas med detta blott
ur synpunkten af egen fördel, icke som de egendomslösa massornas
bästa skulle kräfva.
Owens »arbetsbytesbank» var ordnad som följer: hvarje arbetare kunde lämna hvad han
förfärdigat till ett af dess varulager, t. ex. en skomakare ett par stöflar. Värdet af hans arbete
uppskattades vid mottagandet efter priset på råvaran och den tid dess bearbetande i genomsnitt
kunde kräfva. Vår skomakare fick en »arbetsanvisning» på så och så många timmars arbete
(se planschen), och för denna anvisning kunde han så i bankens varulager byta sig till varor af
motsvarande värde.
Detta syntes ju enkelt nog, och i början var anslutningen kolossal. Bytesbanken
belägrades af folk, som viile lämna och byta till sig varor; åtskilliga handlande och t o. m. teatrar
annonserade att de mottogo dess arbetsanvisningar som reda pänningar, efter den fastställda
normalkursen af 6 pence (45 öre) för arbetstimme. Driftkostnaderna betäcktes rikligen med den
provision banken tog, 81/* procent af varuvärdet, och snart var en liknande anstalt i gång äfven
i Birmingham.
Men svårigheterna dröjde ej att infinna sig# Det var redan kinkigt att bytesbanken ej
kunde föra alla slags varor, särskildt icke lifsmedel. Svårt var det också med värderingen.
Tjänstemännen kunde icke sitta inne med den omfattande varukännedom, som kräfdes för att
rättvist uppskatta alla slags råmaterial och, än värre, genomsnittsarbetstiden. Missnöje yppades
med uppskattningarna och omsättningen blef allt mindre. Allra betänkligast var dock att banken
endast förmedlade byten och icke hade något inflytande på produktionen, utan bara fick taga
emot hvad som bjöds den. Häraf blef den naturliga följden att de brukbara och efterfrågade
produkterna snart försvunno ur dess magasiner, som i stället fylldes med ting, som folk ej ville
ha. Efter ett par år måste »den rättvisa arbetsbytesbanken* i London slå igen butiken, hvarvid
Owen åter personligen gjorde stora förluster. Och som i London gick det i Birmingham.
Då Owen ej hade tilltro till några varaktiga förbättringar utan
egendomsförhållandenas ombildning ville han genast drifva fackföreningarna
ut till revolutionär social aktion. Till den ändan stiftade han 1834 ett
nytt »stort nationelt fackförbund», som skulle genom allmän strejk
förlossa det arbetande folket. Anslutningen blef kolossal, på några veckor
godt Vf million arbetare, bland dem ett flertal förut alldeles oorganise-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
