Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tare komma in till underhuset med begäran om förbud mot maskiner
och om den sjuåriga lärotidens iakttagande. Vanligen tillsattes då en
undersökningskommitté, men de stora fabrikanterna utvecklade inför denna
att den nationella industrin behöfde både dessa maskiner och de
arbetsförhållanden de kräfde. Underhuset stod i själfva verket ganska
makalöst inför utvecklingen, men grep med begärlighet Adam Smiths teorier,
hvilka teoretiskt försvarade det handlingssätt, som de själfva redan förut
drifvits att följa.
Vi ha redan berört den reaktionära återverkan i England af franska
revolutionen. Till den politiska förskräckelsen för alla folkliga rörelser
kom gent emot de fackligt verksamma arbetarsammanslutningarna också
fabrikanternas traktan efter att bli enväldigt herrar öfver lönevillkoren.
För denna dubbla anstorm stupade för en tid fullständigt arbetarnes
föreningsrätt i England. År 1799 piskades i underhuset i stor hast en lag
igenom, som definitivt förbjöd alla slags föreningar, och 24 dagar
därefter hade den kunglig sanktion. Det hela gick så fort att några nämnvärda
protester icke hunno framkomma. Endast kattuntryckarne i London
in-gåfvo en petition, hvari de skrifva att efter denna lags antagande icke
en enda handtverkare eller arbetare längre går säker för straff, ifall han
bara talar med en kollega om sitt yrkes förhållanden.
Året därpå blef föreningsförbudet ytterligare stadfäst, och arbetame
voro nu helt prisgifna åt kapitalisternas godtycke. En fabrikant kunde
när han behagade afskeda 100 eller 1,000 arbetare, om de icke ville taga
de löner han bjöd, men slogo sig arbetarne tillsammans om att gå från
en fabrikant, som vägrade dem deras löneanspråk, så gjorde de sig
skyldiga till öfverskridande af föreningsförbudet. Formelt bestod dock ännu
den gamla lärlingslagen, och arbetame höllo envist fast vid dess
stad-ganden om »tillräcklig» lön. Missväxt och nöd i följd af det långa
kriget mot Frankrike framkallade särskildt från väfvarne, hvilkas förtjänst
sjunkit till V) mot förut, en mängd andraganden om lärlingslagens
till-lämpning. År 1812 lyckades det verkligen också bomullsväfvame i
Glasgow att få domstolsutslag på att fredsdomame skulle fastställa deras
löner. Dessa utarbetade också en lönetariff, men arbetsgifvarne vägrade
att godkänna densamma. Följden blef en jättestrejk: alla väfstolar i
Skottland och Nordengland stodo stilla, 40,000 väfvare hade samtidigt
nedlagt sitt arbete. Efter tre veckors kamp började också arbetsgifvarne
visa tecken till att gå till mötes. Men då inskred polisen och häktade
hela strejkkommittén, som åtalades för att ha bildat en olaglig förening.
De 5 ledame dömdes till fängelse från 4 till 18 månader. Detta slag
gjorde slut på striden, arbetarne gåfvo tappt och funno sig för tillfället
i lönenedpressningen.
Olika slag af handtverkare i London hade icke bättre framgång, och
fredsdomame här och hvar i landet började vägra att ta någon
befattning med att fastställa löner. Arbetame vände sig i dessa svårigheter
åter till parlamentet med uppmaning att det måtte tillse att den alltjämt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
