Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slå om. Den nya lagen af 1825 gick visserligen icke lika långt som
den förra, men den erkände dock uttryckligen rätten att bilda
fackföreningar.
Det är märkligt att se hur äfven de som ifrigast arbetat för
föreningsrätten, som Place själf, voro fullständigt på villospår i fråga om
betydelsen af sin gärning. Place skref 1825 till Burdett: »Fackföreningarna
skola snart försvinna af sig själfva. Det är bara lagarnas hårda tryck
som hållit ihop arbetame; när de äro borta, skola föreningarna falla i
sär. Man känner arbetame illa om man tror att de, när de få rätt att
handla på egen hand, skola offra pängar på tvifvelaktiga experimenter i
hopp att vinna ovissa fördelar.» — Tiden har visat att Place själf
verkligen kände arbetame illa.
I alla möjliga yrken bildades nu föreningar i hopp att kunna
förbättra arbetsvilkoren. Handelsbiträdena i Sheffield fordrade tidigare
stängningstid, i Glasgow strejkade gjutame för 12 timmars arbetsdag och fingo
den, ja t. o. m. skeppsgossame i Sunderland vägrade att gå ombord, om
icke redame garanterade dem té och socker. Men de ljusa
förhoppningarna räckte icke länge. Året 1825 slöt med en häftig kris, i flera
fabriksdistrikter måste allmänna insamlingar sättas i gång för att rädda
arbetame från hungersdöden — man kan förstå hvart det skulle ta vägen
med strejker under sådana omständigheter 1 Arbetame grepo i sin
för-tviflan på nytt till förstöring af maskiner. I väfveriema i Blackburn
utbröt i april 1826 ett allvarsamt uppror, som spred sig till Manchester;
öfver tusen ångväfstolar voro förstörda innan militären fick bukt med
resningen.
Under de nu följande åren, fram till 1842, genomgingo
fackföreningarna med arbetame i allmänhet den revolutionära period, som vi sett
i Owenismens och chartismens historia. Vi minnas Owens »Stora
nationella fackförbund * af 1834. Detta hade icke saknat föregående ansatser.
Bomullsspinname i Lancashire, som först bildat en »Stor allmän
spinneriförening», utvidgade denna med andra facks bistånd till ett »Nationelt
förbund till arbetets skydd», som räknade öfver 10,000 medlemmar och
gaf ut en radikal propagandatidning. När det sjönk tillbaka framträdde
byggnadsarbetame i Yorkshire med en noggrannt genomförd organisation.
Denna var delad i loger för de skilda yrkena; medlemmarne upptogos
med frimurarceremonier, under psalmsång och med frågor, som ställdes
till dem af logens ämbetsmän, klädda i mess-skjortor och med masker
för ansiktena. Med förbundna ögon fördes den inträdessökande in i ett
mm med svarta draperier, där han ställdes framför ett skelett och fick
med ett svärd och en yxa öfver sitt hufvud aflägga en högtidlig ed på
att aldrig bryta broderskapets lagar.
År 1833 höll detta förbund en kongress i Manchester, där 30,000
arbetare voro företrädda. Här var det Robert Owen först vände sig
direkt till arbetame med sitt förslag att de producerande klasserna skulle
bilda ett allmänt förbund för att själfva behålla arbetets frukter. Detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
