Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mänhet de bäst lönade arbetame kommo i förgrunden och varnade sina
kamrater att vädja till den råa styrkan. Läran att lönen beror på tillgång
och efterfrågan var af denna tids fackföreningsledare allmänt erkänd,
följaktligen ställde de som sin uppgift att begränsa tillgången på
arbetskraft, icke för tillfället genom strejker, utan genom inskränkande af antalet
lärlingar, genom agitation mot öfvertidsarbetet samt — genom utvandring.
I detta sista syfte samlade åtskilliga fackföreningar enkom fonder.
Den »nya andan» behöfde dock, trots all fredlig läggning, en fastare
organisation än dittills nåtts. Som banbrytare för de nya formerna i den
vägen framstod 1851 »Smedernas och maskinarbetames fackförbund»
(amal-gamated society); dess grundläggare voro William Newton och William
Allan. Här betalades 1 shilling (90 öre) i veckan, och ändå kunde man
kort efter stiftandet peka på 11,000 medlemmar. Det behöfdes också,
ty den första striden stod för dörren. Maskinsmedema i Oldham
fordrade med sitt förbunds bifall öfvertidsarbetets afskaffande och
anställandet af endast yrkesmän vid maskinerna. Arbetsgifvame svarade med en
allmän lockout, som i 3 månader lade starkt beslag på allmänhetens
uppmärksamhet, icke minst tack vare energiskt stöd åt arbetame från
den lilla gruppen »kristna socialister». Trots all visad sympati förlorade
dock arbetame slaget, och »dokumentet» kom fram igen från
fabrikanternas sida. Men maskinarbetarförbundet sprängdes ingalunda, tvärtom
blef dess fasta organisation, med understöd åt medlemmame vid arbets*
* löshet, sjukdom m. m., mönstret för andra fack.
Den svaga sidan hos detta mönster låg i det skråmässiga
utestängandet af alla icke-yrkeslärda. Det var en relativt begränsad
arbetararistokrati som ensam förmådde höja sig genom dessa
organisationsformer. Men å andra sidan röjde dock dessa arbetare, äfven om de ej direkt
afsågo det, väg för de andra.
Byggnadssnickame följde maskinarbetames exempel. Ar 1859
strejkade de i London för en 9-timmars-dag; svaret blef en lockout, som
kastade 24,000 arbetare på gatan. Ingen arbetare skulle få anställning,
så länge han tillhörde en fackförening. Bidrag till de kämpande
inströmmade nu från hela landet, och det gjorde ett mycket starkt intryck
att maskinarbetarförbundet tre veckor å rad anslog hvar gång 1,000 pund
(18,000 kr.). Striden slöt med en kompromiss, men efter den betan
bildades »Timmermännens fackförbund», som blef ett af de mera
framskjutna i landet
Dessa stora nationella fackförbund måste ju utbilda administrativa
tjänstemän, och då förbundens ledning i regeln låg i London var det
naturligt att dessa snart skulle komma i nära beröring med hvarandra.
I den lilla kretsen förtroendemän funnos vid denna tid några af särskildt
framstående begåfning och karaktär: de utgjorde en allt oftare
samverkande grupp på fem personer, som fick vedernamnet »Juntan*.
Till denna hörde William Allan för maskinarbetame, Robert
Apple-garth för timmermännen och en populär radikal talare, George Odger,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
