Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Detta var en stor politisk seger för »Juntan». År 1871 kom också
förslaget, som gaf föreningarna rätt till inregistrering och därmed
rättsskydd, förutsatt att stadgarna icke upptogo lagstridiga syften. Men
samtidigt föreslogs ett slags Åkarpslag, med stränga straff för att »öfva
tvång» genom hot eller våld, förbud mot utsättande af strejkvakter o. dyl.
Regeringen ville således ta igen med ena handen hvad den gaf med den
andra. Fackföreningarna skulle få lagens erkännande, strejken skulle
vara tillåten, men att hindra strejkbiyteri skulle vara straff pål
Detta missfoster till lag väckte en storm af harm i arbetarvärlden.
»Juntan» inkallade en allmän fackföreningskongress, som sände den ena
protesten efter den andra till underhuset. Men Gladstone och hans
liberala regering ville värna den fria konkurrensen, och lagen gick igenom,
t o. m. i skärpt form. Ännu samma år dömdes 7 kvinnor i Syd-Wales
till fängelse för att de sagt »bäh!» åt en strejkbiytare, och snart regnade
det domar för okvädingsord.
Fackföreningarna böljade genast en häftig agitation för upphäfvande
af denna lag. Det såg rätt hopplöst ut, ty Gladstone och hans liberaler
vägrade hvarje eftergift — men 1874 blef det nya val igen, och då hade
arbetame ordet. På fackföreningskongressen samma år voro ej mindie
än 1,100,000 arbetare representerade, och stämningen mot de liberala
ledame var mycket bitter. Man ställde upp 13 arbetarkandidater, och 2 af
dem, Alexander Macdonald och Thomas Burt, ledare för
grufarbetarför-bundet, valdes också; det var första gången arbetarrepresentanter i denna
sin egenskap togo plats i underhuset. Men f. ö. röstade arbetame
öfver-allt mot de liberala och för sådana konservativa, hvilka ville förbinda
sig att verka för strejklagamas afskaffande. Detta var, som förhållandena
lågo och när dylika »konservativa» funnos i stort antal, den enda rimliga
taktiken och en ytterst hälsosam kur för de liberala, som på den kuppen
förlorade slaget
Disraeli blef nu åter premiärminister, och 1875 framlade den
»konservativa» regeringen två lagförslag, som någorlunda motsvarade
arbetar-nes kraf. Extra-skyddet för strejkbrytare afskaffades, fredlig
strejkpostering blef tillåten, fackföreningarna erkändes som likaberättigade med andra
föreningar, ingen handling begången af en grupp arbetare blef mera
straffbar än om den begåtts af en enskild. I st. f. »Husbonde- och
tjänar-lagen» trädde en ny lag om »Arbetsgifvare och arbetare», byggd på
parternas rättsliga likställighet.
Efter 50 års kamp hade härmed arbetame omsider fått erkänd sin
rätt att gemensamt fastställa lönen för sitt arbete. Mot den fria
konkurrensen hade de satt sin föreningsrätt. Men uppenbart låg bakom detta
deras kraf icke blott föreningsfrihet, utan föreningsplikt.
Fackföreningarnas uppgift måste — med full rätt — vara att med alla tjänliga medel,
som motsvara folkets rättsmedvetande, förmå de s. k. »fria» arbetame
att i det helas och sitt eget intresse göra gemensam sak med kamraterna,
därigenom bilda ett slags stat i staten som nödvändig motvikt och värn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
