Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I febr. 1886 kallade »Socialdemokratiska förbundet» de arbetslösa
till massmöte på Trafalgar Square, i hjärtat af London, för att därifrån
draga till Hyde Park och visa det rika London sitt elände.
Trasbatal-jonema mötte fram i tusental, och John Bums talade från
Nelsonmonu-mentets sockel om statens plikt att skaffa arbete och bröd. Så drog det
dystra tåget till Hyde Park, men på vägen kom det till några uppträden;
ett par butiker plundrades, och rutor slogos in i de fina kvarter man
passerade. Följden blef att de uppskrämda storborgarne läto sin polis
spränga nästa möte af arbetslöse, där den röda fanan första gången
utvecklades vid en London-demonstration. Mot mötesanordname —
Hynd-man, Bums, Champion och Williams — väcktes åtal för »uppmaning till
uppror». Processen, som väckte ofantligt uppseende, slöt emellertid med
samtliges frikännande, och Bums’ försvarstal (»Mannen med den röda
fanan») fann strykande afsättning.
Mötena af de arbetslöse fortgingo därefter, under mindre
sammandrabbningar allt emellanåt, tills polismästaren i London i nov. 1887
plötsligt förbjöd alla möten på Trafalgar Square, som under en
mansålder varit för London hvad Lill-Jans blifvit för Stockholm. Detta
ingrepp i församlingsrätten väckte emellertid en sjudande harm icke blott
hos socialisterna, utan äfven hos de radikala. Trots polisförbudet
anordnades den 13 nov. 1887 en jättedemonstration på Trafalgar Square.
Det blef »den blodiga söndagen», nutidens motstycke till
Peterloo-massa-kem. Med polisbattonger och kavallerisablar skingrades folkmassorna*
John Bums och den radikale parlamentsledamoten Cunningham Graham,
hvilka bröto igenom poliskedjoma, häktades och dömdes till 6 veckors
fängelse.
Rörelsen fortplantade sig från London ut till provinserna. För
massorna af icke-yrkeslärda grofarbetare var den »nya» fackföreningsrörelsen
ett frigörelsens budskap. »Det är den dumma förnämheten mot
dag-lönarne som gör att vi förlorat så många fackliga strider», sade John
Bums. Men äfven inom de gamla fackföreningarna vann socialismen
talrika anhängare. Kortare arbetstid och jordens nationalisering
voro-murbräckorna för dess tankar. År 1887 förklarade sig Timmermännens
fackförbund för 8-timmars-dagen, och det stora Grufarbetareförbundet klöf
sig allt skarpare i två grenar: Northumberland och Durham höllo fast
vid de glidande löneskaloma, men Yorkshire och Lancashire fordrade
minimilön och lagstadgad normalarbetsdag. Denna sista riktning växte
från 36,000 medlemmar år 1888 till öfver 200,000 år 1893. Intet under
då att de årliga fackföreningskongressema visade en stigande teoretisk
radikalism. År 1888 segrade första gången resolutionen för lagstadgad
8-timmars-dag och för jordens nationalisering.
Den gamla riktningen tycktes slagen, men den var herre i den
»parlamentariska kommittén», och följden blef att de radikala besluten stannade
på papperet. Vid 1889 års kongress riktade därför socialisterna ett
häftigt angrepp mot dennas medlemmar. Men i sin ifver sköto de öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
