Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blir hennes lif. Den högsta form för arbete är konsten. Idealet blir
alltså att alla — alla — samhällsmedlemmars arbete antar karaktären
af en fri, glad konstutöfning. Samhällsekonomin bör ledas af sträfvan
efter skönhet; dess uppgift bör vara att göra allt mänskligt lif harmoniskt,
godt och skönt.
När Ruskin utdömer storindustrin som sådan, saknar han blick för
de ökade resurser till ett rikt lif denna bragt oss, och hans åskådning
afviker här från den modäma socialismens. Felet ligger icke i
storindustrin, som är oundgänglig för den grundläggande massproduktionen af
förnödenheter, utan i sättet hvarpå den missbrukas till enskildas profit i
stället för att stå i samhällsnyttans tjänst. Arbetstidens förkortning och
teknikens förbättring har redan börjat göra fabriksstäderna mindre
tröstlöst ohyggliga; elektriciteten synes särskildt kallad att därvid fylla en
stor uppgift. Ruskin förutsåg emellertid icke någon sådan utveckling,
utan sökte räddningen i att vända åter till enklare lifsbehof. För att
föra sina idéer ut i verkligheten stiftade han det s. k. »S:t Georgs gille»,
som skulle börja bringa oss tillbaka till de sälla dagarna före
stenkols-rökens tidehvarf. I en serie bref till arbetarne, »Fors Clavigera»,
utvecklade han planen för denna en rik och känslig estetikers fantasi:
Vi skola försöka göra ett litet stycke af vårt gamla Englands jord vackert, fredligt och
fruktbart. Vi vilja inte ha några ångmaskiner där och inga järnvägar, inte heller några otämda
eller ovaktade djur, inga beklagansvärda annat än de sjuka, inga kraftlösa annat än de döda.
Vi vilja inte ha någon »frihet», utan ovillkorlig lydnad för känd lag och tillsatta ordningens
handhafvare. Ingen »jämlikhet» vilja vi ha, men erkännande af hvarje verklig öfverlägsenhet
och ogillande af hvarje andlig utjämning. Då vi önska resa någonstädes, vilja vi färdas i lugn
och tiygghet, inte med en fart af 6 mil i timmen och med risk för lif och lemmar. När vi
önska få något transporteradt, skola vi föra det antingen på ryggen af våra djur eller på vår
egen rygg, på kärror eller i båtar. I vår trädgård skall det finnas fullt upp med blommor och
grönsaker, och på våra fält skola vi ha öfverflöd på säd och klöfver. Vi skola odla litet musik
och poesi; barnen skola lära sig dansa och sjunga — kanske också några af de äldre med tiden
kunna komma dit hän. Vi skola också sätta pris på litet konst; åtminstone skola vi se till om
vi inte liksom grekerna kunde göra vackra krukor. Så småningom skall då kanske högre konst
och själslif uppenbara sig bland oss, och de första ljusglimtarna af en vetenskaplig dagning
skola gry.
»Sankt Georgs gille» delade öde med alla andra försök att afsöndra
sig från samtidens gemensamma framstegsträfvanden. Sällskapet nöjde
sig till sist med att upprätta ett museum för konstindustri i Sheffield,
ett förträffligt museum, och till stort gagn för handtverkame. Ruskin
själf offrade efter hand på detta och liknande företag hela den betydande
förmögenhet på åtskilliga millioner som han dels ärft, dels genom sina
skrifter förvärfvat. Han hade till sist svårt att skaffa sig de böcker han
önskade för sina studier och måste afstå från att resa till sitt kära Schweiz,
i hvars rena bergluft han kände sig ha fått sina personligaste tankar.
Och ändå var det med själfförebråelse han tänkte på att han skref sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
