Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vann anslutning från samtliga europeiska makter utom Turkiet och
påf-ven (samt England formellt). De höga medlemmame i den furstliga
fackföreningen förbundo sig att bistå hvarandra i allting samt att i allo
följa »den kristliga kärlekens» föreskrifter.
I denna »kristliga kärleks» namn höll den heliga alliansen med
brutal hänsynslöshet alla frihetssträfvanden nere samt återinförde i
möjligaste mån den gamla regimens privilegier och missbruk. På
kongressen i Wien ordnades Europas karta på nytt. Diplomater som
österrikaren Mettemich, fransmannen Talleyrand, ryssen Nesselrode och
engelsmannen Castlereagh täflade där att befästa reaktionen öfverallt och
samtidigt öfverlista hvarandra till egen fördel. Under glänsande fester och
smutsiga intriger schackrade man med folken som med boskapshjordar,
och alla de höga deltagame i korståget mot Frankrike blefvo rikligen
belönade på folkens bekostnad. Tyskland fick för sin del en helt ny
statsordning genom bildandet af det »tyska förbundet» af 39 själfständiga
stater, med Österrike och Preussen i spetsen och så ända ned till 10
fursten-dömen och 4 fria riksstäder. I själfva verket var det hela blott en
makt-hafvames organisation mot folkliga sträfvanden. I förbundsaktens par.
13 förutsättes att i hvarje stat skulle finnas en författning byggd på
ståndsprincipen. Men det hindrade icke att hvaije kraf på författning inom
förbundets område betraktades som revolutionärt och bestraffades
därefter.
Statsmännen i det tyska förbundet måste ju från början säga sig att
de af dem så hjärtligt hatade idéerna från franska revolutionen ej kunnat
gå spårlöst förbi det tyska folket, som äfven förr eller senare nog skulle
kräfva infriandet af de löften om författning och frihet, som furstarne
slösat med före kampen mot Napoleon. Men de gjorde till sin uppgift
att i hvart fall så länge som möjligt uppskjuta tillkomsten af dessa
rysligheter. Utan att akta på hur harmen växte öfver att man så räknat
miste på den utlofvade friheten, gingo vederbörande att systematiskt
återställa allt i sitt gamla skick. Allt från den franska tiden skulle bort, om
det än var aldrig så påtagliga förbättringar. Så återinfördes t. ex. diverse
stadstullar, som fransmännen slopat; på några ställen återupplifvade man
t. o. m. tortyren. De adliga och högadliga privilegierna öfver folket på
de ärfda stamgodsen återställdes, och bönderna kommo åter i ett beroende,
som ej mycket afvek från lifegenskap.
Det tyska förbundet, sådant Wien-kongressen skapade det, var
sålunda en förening af furstar och regeringar, alls icke af folk. Den heliga
alliansens valspråk var ju öfverallt det hycklande »allt för folket, men
intet genom folket*. Förbundets högsta myndighet var förbundsdagen,
som bestod af ett antal ombud för furstarne och sammanträdde i
Frankfurt am Main under Österrikes ledning. I detta den kapitalistiska
handelns centrum mådde förbundsdagens medlemmar som pärla i gull. De
samlades där under ett halft århundrade, blott en enda gång utjagade
af 1848 års revolutionsstormar, tills omsider Bismarck, som själf varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
