Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»När jag säger att Feuerbach var stor, stor som människa och
tänkare skriiver om honom Georg Brändes, »så känner jag med harm
ordets platthet... Det är ett stort öppet rum omkring honom. Han är
i ett annat plan. Och ha vi fått öga på gestalten som den står där
ensam, så infinner sig vördnaden af sig själft.
Själf ett geni härstammar han från en släkt af idel rika andar.
Fadern var Tysklands främste kriminalist, brodern, systern, brorsonen —
alla geniala. Född 1804 i Landshut (i Bayern) studerar han i
Heidelberg, blir teolog, först troende, så kritisk, sedan filosof, först abstrakt,
sedan allt mera nära verkligheten. Hans skrift »Tankar om död och
odödlighet» (1830) hindrar honom att få ett professorat i Syd-Tyskland,
och senare misslyckas likaledes alla försök att genom lärda mäns
be-medling bli universitetslärare i Berlin, Frankrike, Schweiz eller Grekland.
Han lefver då ända från 1836 ett stilla privatlif, i sina mognare år ett
eremitlif på landet, i brefväxling med vänner bland vetenskapsmän och
med män af folket (som den märklige Konrad Deubler), hvilka ibland
förstå hans skrifter bättre och känna dem djupare än den s. k. bildade
världen gör*.
Feuerbachs stordåd är hans bok »Kristendomens väsen», som utkom
1841. Dess frigörande verkan, har Fr. Engels skrifvit, måste man ha
upplefvat för att kunna föreställa sig; det föll som fjäll från alla sunda
ögon i Tyskland. En vän uppmanade honom att hellre kalla boken
»Teologins väsen». Han svarar: »Att störta teologin är mig en högst
likgiltig sak, jag har blott med världshistoriska existenser att göra».
Hans grundtanke, nyckeln till hans tankebyggnads hvalf, lika enkel
som stor, är denna: människan kan icke bli medveten om ett väsen, som
är högre än dess eget I st f. att med Hegel säga: människans
medvetande om gud är guds själfmedvetande, måste vi alltså säga:
människans medvetande om gud är människans själfmedvetande; religionen
är människans första och indirekta själfkännedom. Alla medgifva att
gud måste bestämmas af mänskliga predikater: han är kärlek, godhet,
sanning o. s. v. Men subjektet är ju blott det personifierade predikatet;
predikatet är det ursprungliga. 1 verkligheten är alltså religionens
mening helt enkelt denna: kärlek o. s. v. är gudomlig, d. v. s. obetingadt
värdefull.
Tron på en gud är alltså tron på det mänskliga som naturens
grundväsen. Med ett ord: teologi är antropologi, det teologiska problemet
är, närmare besedt, ett psykologiskt problem — »af Feuerbach i allt
väsentligt löst för alla kommande tider», afslutar Bränder den resumé vi
här återgifvit.
Det skadar kanske ej att gifva denna sammanfattning äfven med
Mehrings ord. »Feuerbach återinsatte på nytt den verkliga människan i
hennes rättigheter. Människan har vuxit fram ur naturens grund, som
består oberoende af all filosofi, och hon är själf inför sig själf det högsta
väsendet. Det gifves intet utanför människan och naturen; de himmelska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
