Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dock, hos den nya tidens arbetare lefver alltid äfven i den djupaste
nöd en gnista af revoltens ande. Från midten af 1840-talet bebåda
våldsamma arbetaroroligheter den kommande revolutionen. Det var
hungerrevolter som bröto ut planlöst och tygellöst, dåd af vild förtviflan, som
icke kunde leda till annat än att bringa fördärf öfver deltagame, så länge
»den kristna statens» treeniga väktare, infanteri, kavalleri och artilleri, i
blind lydnad gjorde sin tjänst.
Ett af de första utbrotten ägde rum i Böhmen. Fabriksarbetame i
distrikten kring Leitmeritz och Prag stormade i sin förtviflan fabrikerna
och slogo sönder de nya maskinerna. Så drogo de med hustrur och
barn i stora skaror in i Prag för att anropa ärkehertigen om hjälp. Svaret
blef att allt hvad som fanns i staden af polis och militär kommenderades
ut mot de hungrande proletärskarorna, och snart sköt man skarpt på den
värnlösa mängden, som sprängdes och flydde. En del räddade sig upp
åt gränsbergen, där snart hungern decimerade dem, andra fasttogos och
straffades för det våld de öfvat mot kapitalisternas egendom.
Men exemplet från Böhmen följdes snart, än här, än där, rundt hela
Tyskland. Det största af dessa hungeruppror ägde rum i juni 1844 i
de schlesiska väfvarbyama Peterswaldau och Langenbielau, vid foten af
Eulengebirge. Där hade särskildt ett par fabrikanter, bröderna Zwanziger,
gjort sig bittert hatade. De betalade 8 dagars strängt arbete med 12
groschen (c:a 1 kr. 10 öre), och då en fattig väfvare klagade att denna
svältlön inte ens räckte att köpa potatis för, så skall en af dem ha sagt —
som 1789 skatteuppbördsmannen Foulon i Paris — att »folket kan äta
gräs; det finns det godt om». Själfva visade de i skrytsam
uppkomlings-lyx den rikedom de pressat ur sina offer.
De fattiga väfvarnes klagan och harm formade sig till en sång, ur
hvilken klingar fram deras förtviflan, smärta, hat och hämndetörst mot
sina plågare. Vi återgifva (efter Edv. Alkmans öfversättning) några verser
ur »Dreisziger-visan« sådan den finnes inlagd i det gripande storslagna
verklighetsdrama, »Väfvame», hvari Gerhart Hauptmann ett halft sekel
därefter rest ett odödligt minnesmärke öfver denna dystra episod i
arbetarklassens lidandes historia. — Skalden hade förutsättningar att känna med
väfvarfolket; hans farfar hade på sin tid suttit vid väfstolen i en af
hyddorna ej långt därifrån.
Här i vår trakt en domstol finns —
långt värre än den laga, —
där icke ens den domen vinns
att lifvet hastigt taga.
Här pinas lifvet långsamt ur,
här fången gladt man plågar.
Här suckar gömmer hvarje mur;
de vittna om du frågar.
Herr Dreisziger (läs: Zwanziger) är bödeln vår
med bödelsknektar fala;
af dem hvarenda slår och flår,
vår sak de aldrig tala.
Ert satans pack, er, galgens skam,
Er, frat ur helvets flöden,
som sugen stackarns bo och barn
förbanna vi i döden!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
