Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
början var jurist, kom härunder praktiskt in i juridiken och det så, att
det aftvang de mest erfarna advokater beundran. Han höll ut, trots alla
nederlag och motgångar, började ständigt på nytt, tills ändtligen hösten
1854 hans motståndare grefven var trött och mör. Han gick in på en
förödmjukande förlikning med den »dumma judeslyngeln», som han i
böijan kallat honom, hvarigenom grefvinnan tillförsäkrades en furstlig
förmögenhet — hvaraf för resten genom ödets ironi en stor del åter gick
förlorad i 1857 års kris. Lassalle, som under alla processåren delat sina
anspråkslösa tillgångar med grefvinnan, erhöll i förlikningen en lifränta
på 4,000 thaler (c:a 10,000 kr.), hvarigenom han kunde för framtiden
utan ekonomiska bekymmer ägna sig åt hvad som mest intresserade
honom.
Lassalle var midt uppe i sin kamp för grefvinnan, när revolutionen
kallade honom. Han blef genast en af rörelsens ledare i Düsseldorf
och kom därigenom i liflig förbindelse med det demokratiska
centralutskottet i Köln, med Marx och hans tidning. Lärjunge till Marx blef
Lassalle aldrig i den mening, att hans åskådning genom honom fick ny
färg, därtill var han vid denna tid redan en alltför fullfärdig
individualitet; men påverkan från den äldre medkämpen är omisskännlig, och
»Det kommunistiska manifestet» har uppenbart mycket bidragit att befästa
och klargöra Lassalles revolutionära åskådning.
1 november-krisen 1848 var Lassalle bland de främste som både
manade till och förberedde ett väpnadt motstånd mot statskuppen. Den
22 nov. häktades han, jämte ett par meningsfränder, och den preussiska
»rättvisan» hopade Öfvergrepp på öfvergrepp för att riktigt säkert få sin
från Hatzfeldt-processema hatade motståndare fälld. Först den 3 maj
1849 kom ändtligen hans sak inför juryn.
Lassalle hade under det halfva år han satt i rannsakningshäkte haft
god tid att utarbeta sitt försvarstal. Det var t. o. m. delvis tryckt, och
några exemplar hade kommit ut i förväg. Åklagaren fordrade med
anledning häraf förhandling inför slutna dörrar, då talet syntes honom
ägnadt att »störa den allmänna ordningen». Lassalle vägrade under dessa
förhållanden att tala och hemställde att juiyn måtte vägTa att fälla dom,
tills rannsakningen kunde ske offentligt. Juryn gick en medelväg; den
frikände utan vidare de anklagade.
Om form och innehåll i detta tal, som sålunda aldrig hölls, men
finnes kvar i tryck, skrifver Georg Brandes: ’
»Detta är ett af de beundransvärdaste vittnesbörd som i historien föreligga om mannamod
och vältalighet hos en yngling. Här är Lassalle skön. Här står han besjälad och inifrån
belyst af den ädlaste, renaste patos, som kan fylla ett människobröst, utan att man en enda sekund
kan tvifla på känslans äkthet eller djup. Här för han ordets klinga med en kraft, en konst
och en elegans, som icke lärer kunna öfverträffas, och det utan att någonsin paradera med sin
färdighet. Detta tal har hela den första ungdomens friska färgskimmer utan att någonsin vara
ungdomligt öfverlastadt eller yppigt.»
Socialdemokratiens århundrade. II 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
