Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lassalle hade med växande harm sett den liberala ynkedomens
olika faser. »Den som nu lefver i Berlin och inte dör af liberalism,
han kommer aldrig att dö af förargelse», skref han till Marx. Särskildt
brännmärkte han den liberala pressens både tystnad och tal och
planerade en stor demokratisk tidning i Berlin tillsammans med Marx och
Engels. Däraf blef emellertid intet. Han gjorde en resa till Schweiz
och Italien och besökte bl. a. Herwegh och Garibaldi. Återkommen till
Berlin 1862 fann han samma tarflighet hos det nya framstegspartiet,
ehuru han uppehöll vänskapliga personliga förbindelser med åtskilliga
af dess ledare och fortfarande var medelpunkten i ett lysande och gladt
sällskapslif. Närmare andlig frändskap fann han dock knappt med andra
än Lothar Bucher och Rodbertus. Den förres sats, som han härledt ur
engelska erfarenheter: »Det riktigaste omdömet finns på samhällsstegens
t ytterpunkter, hos gentlemännen, hvilka blott lefva för sin bildning, och
hos arbetarne, hvilka i England kallas händer» — var helt och hållet i
Lassalles anda. De diskuterade tillsammans de stora synpunkterna för
att sätta en social rörelse i gång, påverkade hvarandra och närmade sig
hvarandra, utan att dock komma fram till fullt samförstånd.
Situationen var nu efter Lassalles mening färdig för ett kraftigt
ingripande. Liksom Marx och Engels gjort 1848, så knöt Lassalle 1862 an vid
den borgerliga oppositionens yttersta venstra flygel. Trots all bourgeoisins
ynkedom borde den dock om möjligt drifvas att utföra sin historiska
mission och röja undan medeltidsresterna. Sedan han i förbigående
af-rättat den förut omnämnde litteraturkritikern Julian Schmidt, hvilken i
lojalt kryperi personifierade en god del af den ömklighet, som tärde
på framstegspartiet, steg han på allvar ned på dagens politiska arena
med sitt föredrag »Om författningsväsen», som han höll i fyra liberala
kretsföreningar.
Rädda författningen! var framstegspartiets valparoll mot Bismarck.
Hvad är då ett lands författning? frågar Lassalle, och han svarar: de
faktiska maktförhållandena.
Om man tänkte sig att Preussen genom en ofantlig eldsvåda miste alla sina skrifna lagar,
så att det måste utfärdas nya, tror någon att det då kunde proklameras hvad som hälst efter
godtycke? Nej, ty maktförhållandena skulle bestå oförändrade, ehuru lagarna förstörts. En
kung som hären och kanonerna lyda, en adel som har inflytande på kung och hof,
storindustrin och storhandeln, bankerna och börsen, allmänna opinionen inom vissa gränser, och i
nödfall själfva folkmassan — allt detta är ett stycke författning.
Dessa faktiska maktförhållanden ger man så skriftligt uttryck, och därmed bli de rättsliga
inrättningar. Men man bevarar skenet. Man t. ex. utfärdar en tre-klass-vallag som 1849, i st. f.
att rakt på sak skrifva: en rik skall ha lika mycken makt som 17 andra medborgare. Eller
man inrättar ett herrehus med rätt att säga nej till nationens enstämmiga vilja.
En verklig författning har sålunda funnits i alla tider, ty alltid har det funnits i
samhället vissa faktiska maktförhållanden. Karaktäristiskt för nyare tider är den skrifna
författningen, »pappersbladet». Krafvet på detta har kommit af en förskjutning i de verkliga
maktförhållandena och närmast af bourgeoisins kolossala uppsving. Denna börjar känna sig som en
själfständig politisk makt, kräfver att fursten blott skall härska efter dess vilja — en revolution
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
