Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det kan icke nekas att Lassalie här, drifven af sitt lidelsefulla
temperament och i sin sjuka upphetsning, komprometterade sig allvarsamt
under sina ansträngningar att afvärja ett nederlag, som tycktes honom
förödmjukande. Icke häller var han vidare lycklig i sitt val af
mellanhänder för att återknyta förbindelsen med Helene. Sedan andra försök
strandat vände han sig, tvärtemot hvad hans egen sunda instinkt förut
sagt honom, till grefvinnan Hatzfeldt, som genast synes ha fattat sin
uppgift så, att hon ville ordna upplösningen af förhållandet mellan Helene
och Lassalie. Icke häller öfverste Rlistow, som Lassalie tillkallat,
lyckades vinna flickans förtroende, och de bref Lassalie själf sände henne fick
hon aldrig läsa. Under dessa förhållanden vann hennes fader sin afsikt.
Resignerad och viljelös, kanske också led på en historia, som tagit en
allt för allvarlig vändning, förklarade Helene positivt inför två Lassalles
vänner, Rtlstow och dr Haenle, att hon ansåg sitt förhållande till honom
brutet och icke önskade något vidare sammanträffande. Och för att
ytterligare visa att det nu var allvar kallade familjen furst Yanko till Genève
och ordnade för ett snart bröllop mellan honom och Helene.
Nu omsider kunde Lassalie icke tvifla längre. Han ansåg sig ha
fallit offer för det gränslösaste förräderi, vankelmod och lättsinne, som
ännu krossat en man från en kvinnas sida. Hans kränkta själfkänsla tog
utbrott i förolämpande bref, dels till hr v. Dönniges, dels till Helenes
fästman, i hvilka han icke dolde hvad han numera ansåg sig böra tänka
om flickan. Han utmanade direkt fadern till duell, men denne reste bort,
och det blef i stället den åter till nåder tagne fästmannen som svarade
med en utmaning. Till vapen valdes pistoler.
Duellen ägde rum den 27 aug. i daggryningen, i Carouge, på
gränsen mellan Schweiz och Frankrike. Lassalie visade den största
sorglöshet. Man ställde upp sig på 15 stegs afstånd. En af Lassalles
sekun-danter, den förut nämnde öfverste Rtlstow, kommenderade. Först sköt
furst Yanko, och ögonblicket därefter svarade Lassalie. Han sköt förbi;
han hade redan döden i kroppen. Han vacklade tillbaka, träffad i
under-lifvet. Sedan det första förbandet anlagts, blef den sårade försiktigt körd
tillbaka till Genève. Med säkra steg gick han trots sina smärtor upp
för hotelltrappan, där grefvinnan Hatzfeldt orolig afvaktade utgången.
Han låg nu i tre dagar, under svåra plågor; att såret var dödande, därom
var redan från början intet tvifvel. Den 31 aug. 1864 drog han sin sista suck.
Detta ser ju ut som en meningslös och ovärdig afslutning på ett
så stort anlagdt och dådrikt lif. Men, som Brändes säger, detta öde
framgick med inre nödvändighet ur denna karaktär. Lassalie hade själf
genomfört allt som han i lifvet uträttat, nu var han äfven själf sin egen
olyckas smed. Det halft frivola, halft despotiska i hans natur, det som
«gjorde att han med all sin helgjutenhet dock icke helt gick upp i sin
sak, det fällde honom.
Ganska visst är också att han med den vändning hans öde tagit
hälsade döden som en befriare. Han hängde icke fast vid lifvet för dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
