Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man fordrade å båda hållen rikets komplettering med den tyska delen
af Österrike. Kampen mot det Bismarck’ska förtrycket var gemensam,
den teoretiska uppfattningen af socialismen ungefär densamma —
ingendera hade ännu fullt tillägnat sig Marx’ historiska materialism.
Eisen-acharne lågo litet före i att förstå fackföreningarnas betydelse, och deras
press och broschyrlitteratur var rikhaltigare, tack vare en stab unga
skriftställare: Bruno Geiser i Breslau, Johannes Wedde i Hamburg, Wilhelm
Bios, som gick öfver från sydtyska folkpartiet och jämte Hepner redigerade
»Volksstaat» medan Liebknecht aftjänade sina fästningsår, m. fl.
Lassal-leanarne hade däremot en både fastare och mera omfattande organisation,
och deras försprång i Preussen, den ledande staten, gaf dem en
särskildt stark position. Själfva deras geografiska utbredning hänvisade de
båda grupperna snarare till att komplettera än att bekämpa hvarandra,
och det förekom också på enstaka punkter fredslut och samverkan. Men
ännu måste man passefa svåra personliga slitningar innan denna kunde
bli genomförd.
Det började med en slags stortvätt bland Lassalleanerna, föranledd
af Tölcke, hvilken i misstämning mot Hasselmann beskyllde denne för
att spela under täcke med Schweitzer, som skulle haft misstänkta
förbindelser med polisen. Beskyllningen mot Schweitzer var absurd, och
Tölcke kunde på intet vis styrka den, måste tvärtom erkänna att om
den vore sann, så hade han själf spelat en nästan ännu ömkligare roll,
som var invigd i saken och ändå teg. Tölcke tog emellertid sina nya
misstankar för realitet, och slutet blef att Schweitzer på
generalförsamlingen i Berlin 1872 uteslöts som ovärdig ur den förening, som han med
så mycken duglighet ledt under många svåra år. Tölcke själf däremot
förklarades ej ha kunnat slå larm förr mot Schweitzer, »i brist på bevis».
När denna utstötning kom till Eisenacharnes kännedom var det helt
naturligt att de icke blott skulle triumfera öfver att deras misstroende
mot Schweitzer så eklatant bekräftats, utan de fordrade äfven fortsättning
på rensningen, särskildt mot Tölcke, som ej kunde gå själf klar ur dessa
sina anklagelser. Personstriden flammade åter upp, högre än någonsin.
Nästan vackrast uppträdde under dessa bedröfliga förhållanden den
utstötte Schweitzer själf. Visserligen skref han i första hettan ett bittert
ord om hur få inom rörelsen som voro eldade af ideella syften, under det
att simpel afund mot de bättre ställda dref fram så många. Men strax
därpå riktade han en appell till Tysklands arbetare att till hvarje pris
uppnå enighet, *med ledarne, om dessa vilja, utan dem, om de
ingenting göra därför, trots dem, om de streta emot». Årliga och kloka
af-skedsord från en man, som gjort arbetarnes sak så många oförgätliga
tjänster, men hvars rykte allt för länge fått lida som syndaoffer för
personstriderna under denna period af den tyska arbetarerörelsen! Tre år
därefter afled han i Schweiz.
Någon direkt verkan fick appellen icke, tvärtom trodde man efter
dessa händelser på ömse sidor hvarandra om hvad som helst. »Volksstaat»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
