Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
då hålla så mycket fastare ihop. Faktiskt stodo de redan sida vid sida
i alla praktiska frågor. De bekämpade den brutala gendarmpolitiken
mot den katolska kyrkan, de försvarade representanterna för
Elsass-Loth-ringen, hvilka skymfats af chauvinisterna för sin protest mot annexionen,
och Hasselmann stämplade som »en krigsförklaring mot arbetarklassen»
ett lagförslag om aftalsbrott, som Bismarck framlade och som man
verkligen lyckades t. v. begrafva i ett utskott. Äfven en kautschukslag mot
pressfriheten, som skulle straffa alla slags »undergräfvande» angrepp mot
»familj, egendom, allmän värnplikt eller andra statsordningens
grundvalar», var ännu en för stark dosis reaktion för den liberala majoriteten.
Däremot dref Bismarck igenom sitt s. k. septennat, d. v. s.
fastställandet af arméns fredsstyrka och därmed militärbudgetens hufvudsumma
för sju år framåt; den tyska liberalismen kapitulerade därvidlag än en
gång ömkligen för de militaristiska krafven.
Återverkan af 1874 års val på de borgerliga kretsarna var redan
ganska stark. »Det röda spöket» framträdde allt oftare både vid
Bismarcks skrifbord och i kälkborgarnas politiserande vid ölsejdeln. Dock
saknades icke röster inom det borgerliga lägret, som manade att bättre
fatta tidens tecken. Albert Lange gaf ut en ny upplaga af sin
»Arbeiterfrage», hvari han mera direkt vände sig till en borgerlig publik.
Stödjande sig på Brentanos arbete om de engelska fackföreningarna häfdade
han med styrka behofvet af en sådan organisation öfverallt och därtill
en energisk skyddslagstiftning, ifall möjligtvis man skulle kunna nå
målet: arbetarnes frigörelse från deras ovärdiga beroende af arbetsgifvame,
utan att gå den sociala revolutionens väg efter Marx’ anvisning. Mera
uppseende gjorde en liten skrift af en f. d. österrikisk minister, prof.
Schäffle, »Socialismens kvintessens», hvari denne gjorde rent hus med
det tjocka lager af okunnig fördom, som vid denna tid ännu omgaf
socialismen i de »bildades» uppfattning. I st. f. en stupid lära om
»delning» visade Schäffle sina läsare socialismen som ett högt syftande
system, och öfverförandet af kapitalet i samhällets besittning framställde
han som en tanke, hvilken väl hade sina svåra betänkligheter, men alls
icke kunde affärdas på det då gängse sättet. Ja han medgaf att denna
driftsform, ifall den lät sig förverkligas, ur många synpunkter var
kapitalismens vida öfverlägsen.
Schäffles uppträdande gjorde ett visst intiyck på de kretsar, där man
ville döma opartiskt, men bourgeoisins stora massa lyssnade i stället till
Preussens officielle »store» historieskrifvare v. Treitschke, då han i en
skrift om »socialismen och dess gynnare» lidelsefullt angrep icke blott
socialdemokratin utan äfven de beskedlige katedersocialisterna som i högsta
grad vådliga för det nya heliga tyska rikets bestånd. Människornas
olikställighet är grunden för all utveckling, predikade han, och Darwins lära om
kampen för tillvaron fick göra tjänst till den preussiska reaktionens
rättfärdigande. Ur massornas elände skjuta kulturens blomster fram, och
civilisationen föryngras i blodet från slagfälten. Det var läror, som fullt tol-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
