Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
krater valrätt och valbarhet, dels få fullmakt att afskeda utan pension
alla statstjänare som banvakter o. dyl., hvilka kunde misstänkas för
socialdemokratiska tendenser!
Riksdagen debatterade förslaget i sex veckor. De 115 man, som
högern räknade, voro beredda från början att svälja det med hull och
hår. Mot dem stod en borgerlig opposition på ca 160 medlemmar,
hvars kärna utgjordes af den katolska centern samt framstegspartiet,
hvilken drog sig för att slå in på undantagslagstiftning, men i stället erbjöd
regeringen att »fylla luckorna i den allmänna lagen» — som om icke
det polisgodtycke, som redan rådde gent emot arbetame, var tillräckligt
hårdt! Det var för öfrigt icke så mycket principiella betänkligheter som
gjorde dessa partier obenägna, utan fastmer oro för att det
polisgodtycke man skulle släppa lös kunde i sin fortsättning lika väl användas
mot borgerliga oppositionspartier som mot arbetame. När
framstegspartiet och de ultramontana senare kände sig lugnade i det afseendet,
så undveko de att i riksdagen ens ställa de röster som de kunnat för
att bringa lagen på fall. Därmed visade de själfva ihåligheten af de
många vackra ord om »den för alla lika rätten» o. dyl., hvarmed de
slagit omkring sig vid lagens första antagande. Afgörandet låg hos
de något öfver 100 nationalliberale; om blott ’/4 af dessa röstade nej,
så var faran afväijd. Deras ledare Lasker kallade lagen för »ett
juridiskt liksom politiskt missfoster», men det hindrade inte att man hittade
på en utväg att komma öfverens med regeringen. Man skulle icke
straffa socialdemokratin »som sådan», utan endast dess »för
samhällsfreden vådliga agitation». Till den ändan utbyttes i definitionen ordet
»undergräfva» mot »omstörta» — som om det skulle genera vid en
polistolkning af en misshaglig skrift! — utvisningsrätten lades i
domstolarnas i st. f. i polisens hand, och lagens giltighetstid, som af
regeringen föreslagits obegränsad, sattes till 27, år. Med dessa »stora
förbättringar» hade det oantagliga blifvit full acceptabelt för denna
degenererade »liberalisms.
Socialdemokraterna hade, oanständigt nog, icke fått någon af de
sina med i det utskott, som behandlade lagförslaget. Men de kämpade
i stället i plenum tappert om hvarenda paragraf. Deras talare visade
klart och tydligt att attentaten icke stått i det ringaste sammanhang med
deras agitation, de afslöjade Bismarcks hycklade ömhet om arbetame,
och särskildt påminde de bourgeoisins representanter om att deras egen
klass på sin tid fört ett vida mera upproriskt och »revolutionärt» språk
mot alla jordiska och himmelska auktoriteter. De förutsade också med
segervisshet att lagen skulle visa sig lika maktlös som den var
orättfärdig. »Vi gör en konst i hela lagen!» utbrast Bracke.
Det var under dessa minnesvärda debatter som Bebel satte Bismarck
på det hala för hans försök att spela ut Lassalle mot bourgeoisin, en
episod hvarom vi redan berättat. »Århundradets störste statsman»
framstod öfver hufvud vid detta tillfälle i ogynsammast möjliga belysning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
