Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bismarck fordrade emellertid dess förlängning, nu på ytterligare två år,
med hänvisning till de anarkistiska förbrytelserna — i hvilka ingen
hade större skuld än hans egen polis. Bebel förklarade också i
riksdagen: »Anarkisterna ha först blifvit möjliga genom socialistlagen, och
denna lags fäder äro också fäder till anarkisteriet. * I samma anda talade
Hasenclever, Grillenberger och Liebknecht, och det var dem lätt att visa
att socialdemokratin, långt ifrån att uppmuntra till anarkism, tvärtom
var det bästa värnet mot de meningslösa förbrytelser, hvilkas föröfvare
uppträdde i de anarkistiska teoriernas namn.
Den gamle käjsaren, numera en fullständig marionett i Bismarcks
händer, förklarade emellertid till de liberales förskräckelse att han komme
att betrakta ett nej mot undantagslagen som ett votum riktadt mot honom
personligen. Samtidigt förberedde Bismarck en ny valkampanj å la 1878.
Sådana påtryckningar kunde dessa »frisinnade» icke stå emot.
Momm-sen utvecklade för sina valmän att socialistlagen var icke blott gagnlös,
utan skadlig; men han slöt med att förklara, att om regeringen absolut
kräfde den, skulle han rösta för den — på dess ansvar. Inalles 27
»frisinnade» följde hans föredöme; men då detta möjligen ändå icke skulle
räcka, lät Eugen Richter skicka ett cirkulär till sina närmaste partivänner,
att det var onödigt att de infunno sig i riksdagen vid den afgörande
omröstningen! Tack vare dels öfverlöperiet, dels denna
»bortkommen-dering» antogs så förlängningen med 189 röster mot 157.
Detta ömkliga kryperi för Bismarcks vilja förskaffade dock
ingalunda »kronprinspartiet» den mäktiges beskydd vid valen. Tvärtom
spelade han nu ut mot det sin kolonialpolitik. Förut hade han energiskt
afvisat alla planer på ett tyskt kolonialvälde — t. ex. när det sattes i
fråga att taga franska kolonier i utbyte mot Elsass-Lothringen — men
nu fick pipan ett annat ljud; kolonier kunde bli till profit för redare och
handelskapitalister. Genom att locka öfver dessa intressen sprängde
han i själfva verket totalt det kapitalistiskt-liberala partiet. Här var
enorma pängar att förtjäna, hette det, och den del af de frisinnade, som ej
svängde öfver, förlorade ett 40-tal platser, de flesta till de konservativa.
Liberalismens hållningslöshet hade banat väg för ett konservativt-klerikalt
riksdagsflertal. Det var den gamla historien om tysk liberal ynkedom,
så ofta upprepad ända sedan mars 1848.
För socialdemokratin blefvo valen en ännu större triumf än man
vågat hoppas: 550,000 röster — alltså ej långt från fördubbling — nära
10 proc. af samtliga afgifna, samt 24 riksdagsplatser i st. f. senast 13.
I spetsen gingo äfven denna gång de tre platser, där belägringstillstånd
införts: Berlin gaf kretsarna IV och VI (Singer och Hasendever),
Hamburg I och II (Bebel och Dietz), vidare Altona (Frohme) och Leipzigs
landtkrets (Viereck). Vid omvalen eröfrades f. f. g. bl. a. Magdeburg,
Hannover, Frankfurt och München II (Vollmar). Man understödde, där partiets
egna män fallit, de frisinnade som förbundo sig att rösta mot
socialistlagen, mot all förändring af rösträtten och mot alla nya lifsmedelstullar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
