Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den därpå följande afskyvärda rättskipningskarrikatyr, som slöt med att
åtta anarkistiska ledare dömdes till döden eller lifstids tukthus. Dessa
män hade lika liten skuld i bombkastningen som den tyska
socialdemokratin i Nobilings skrotbössa, men deras falska taktik bar ansvaret för
att den uppspirande amerikanska arbetarrörelsen drunknade i den
uppjagade stormen af hat och raseri, medan den tyska arbetarrörelsen genom
sin riktiga taktik segerrikt kunnat genomgå eldprofvet.
Om anarkismen gjorde nu St. Gallen-kongressen följande uttalande:
För så vidt den anarkistiska samhällsteorin sträfvar till individens absoluta själfbestämning,
är den antisocialistisk och innebär ingenting annat än en ensidig utveckling af grundtankarna
hos den borgerliga liberalismen, låt sedan vara att den i sin kritik af den nuvarande
samhällsordningen äfven utgår frän socialistiska synpunkter. Framför allt är den oförenlig med det
socialistiska krafvet på produktionsmedlens öfverförande i samhällets besittning och produktionens
reglering genom samhället, och därest icke man tänker sig att produktionen skall återföras till
det lilla handtverkets dvärgproportioner, löper den ut i en olöslig motsägelse.
Den anarkistiska kulten af och det enbara framhållandet af våldspolitik beror på ett
genomgående missförstånd af våldets roll i folkens historia. Våldet är lika vål en reaktionär som en
revolutionär faktor, det har t. o. m. oftare varit det förra än det senare. Taktiken att
individuellt använda våld leder icke till målet och är, för så vidt den sårar massornas rättskänsla,
positivt skadlig och därför förkastlig.
För individuella våldshandlingar af till det yttersta förföljda och hetsade göra vi
förföl-jarne ansvariga och förstå dem som en företeelse, hvilken i alla tider framträdt under liknande
förhållanden och som polisen f. n. i Tyskland söker utnyttja för reaktionens syften mot den
arbetande klassen med tillhjälp af lejda uppviglings-agenter å la Ihring-Mahlow.
Genom denna sista sats markerade partidagen sin ställning som
fjärran trån allt kälkborgerligt vojande öfver begripliga utbrott af hämd
och lörtviflan. Och då de sju i Chicago dömda skulle afrättas, sände
Bebel, Grillenberger, Singer och Liebknecht, utan att fråga efter hur detta
af fiendema utlades, i de tyska arbetames namn ett telegram till
guvernören för Illinois med anhållan om försköning. Två fingo också domen
förändrad, en — maskinarbetaren Lingg — förekom bödeln med ett
själf mord, men fyra — redaktör Spies, typografen Engel och
boktryc-karne Parsons och Fischer — dogo i galgen som martyrer för sin
öfver-tygelse. Senare har processens skändlighet och deras oskuld blifvit äfven
officiellt erkänd, och de öfverlefvande från sorgespelet ha satts på fri fot.
På samma gång partidagen i St. Gallen sålunda tog afstånd från
anarkismen gjorde den bestämd front mot den trångsynta andan i den
dåtida engelska fackföreningsvärlden. Partistyrelsen fick i uppdrag att
söka anordna en internationell arbetarkongress, i syfte att få till stånd
en allmän rörelse .för skyddslagstiftning. Detta beslut, som gaf
uppslaget till serien af internationella kongresser, som inleddes i Paris år
1889, betecknar en ny etapp i arbetarklassens marsch framåt.
Då kartellriksdagen på hösten 1887 sammanträdde bjöd Bismarck
på höjning af lifsmedelstullama, valperiodernas förlängning från 3 till 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
