Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kapitalistorgan såg däri »ett förlösande dåd». Den liberala pressen tog
genomgående afstånd, och från socialdemokratisk sida möttes det
naturligtvis med den kraftigaste protest. Det var ju en uppfordran att slå det
sista fredliga vapnet ur den tyske arbetarens hand och ställa honom
fullkomligt värnlös i kampen mot den sociala öfvermakten. Rätten till
arbete ville den preussiska staten icke erkänna, och nu skulle rätten att
icke arbeta också kringskäras.
Den skillnad i rättigheter, som gjordes mellan de privilegierade och
arbetarne i den tyska »rättsstaten» och som fått sitt drastiska uttryck i
den Schönstedtska omedvetna karrikatyren på likheten inför lagen,
framträdde ju litet emellan, men kom just samtidigt med dessa
tukthushotelser i skarp och slående belysning. Det gällde ett af de i Tyskland allt
för vanliga officers-öfvergreppen. En löjtnant v. Brusewitz hade ett par
år förut i berusadt tillstånd på en offentlig lokal stuckit ihjäl en
tekno-log vid namn Siepmann, som utan någon som hälst förolämpande
af-sikt råkat att knuffa till honom. Brusewitz dömdes för detta mord till
tre års enkelt fängelse — redan det en synnerligen mild dom. Men
icke nog därmed; nu, sedan han aftjänat två år, fann käjsaren lämpligt
att benåda honom.
Fallet var ingalunda enstaka. Officerare, som i fyllan och villan
dragit blankt mot fredliga civila för »den militära ärans» skull och af
domstolarna dömts till — alltid lindriga — straff, syntes kunna rent af
som regel räkna på den käjserliga nåden. Och likaså hade käjsaren
uttryckligen gifvit till känna sitt gillande af att soldater på post, i känsla
af sin härskarställning i samhället, af de obetydligaste anledningar skjutit
skarpt på fredliga borgare. Mot bakgrunden af ett sådant rättstillstånd
bör man se de hotelser, som innehöllos i Oyenhausen-talet; all möjlig
tolerans mot militär råhet och öfvervåld, men tukthus för arbetarne, om
de dristade sig att genom sammanslutning hålla förrädiska elementer
borta vid konflikterna med kapitalet.
Få dagar därefter fick käjsar Wilhelm en förnyad anledning att
fara ut mot »samhällsomstörtame». Den italienske anarkisten Luccheni
stack i Genève sin dolk i den österrikiska käjsarinnan Elisabeth. Denna
illgärning var ju fullständigt meningslös och kunde omöjligen af
reson-ligt tänkande människor bringas i något samband med den tyska
socialdemokratin, hvilken i 20 års tid skarpt bekämpat anarkismen och hvars
fostrande inflytande på massorna det väsentligen måste tillskrifvas att
Tyskland i stort sedt gått fritt från anarkistiska attentatsbragder, så när som
på sådana, i hvilka polisen varit medskyldig. Men käjsarens blinda
förbittring mot socialdemokratin tog öfverhanden, och i ett svarstal till
borgmästaren i Prenzlau betonade han med anledning af Luccheni-dådet
nödvändigheten af oförsonlig kamp mot »alla omstörtningspartier». Och
straxt efteråt såg sig »Vorwärts» i tillfälle att offentliggöra ett nytt
»konfidentiellt» aktstycke från samme Posadowski, hvari denne ålade
polismyndigheterna att vid minsta tecken till uppstudsighet från folkmassans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
