Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
demokratin var mer eller mindre starkt företrädd, uppgick redan till
hundratal rundt hela Tyskland.
I juni kom omsider förslaget fram och fick ett varmt och välförtjänt
mottagande af en välberedd allmän opinion. I riksdagen betecknades
det af Bebel redan vid första läsningen som en skamfläck för Tyskland
— och det visade sig att det fanns majoritet för att t. o. m. neka det
utskottsbehandling. En försmädligare afvisning kunde knappt tänkas för
ett förslag, som käjsaren själf lagt så mycken vikt vid. Hans vilja stötte
f. ö. nu på motstånd icke blott från arbetame, utan äfven från
junker-högern. Planer på stora kanalanläggningar mellan de tyska floderna
hade drifvits fram i storindustrins intresse och väckt liflig genklang hos
käjsaren, men agrarerna fruktade af de nya billiga vattenvägarna
sänkning i sina produkters pris och stretade af alla krafter emot. Regeringen
fordrade nu att dess ämbetsmän skulle följa dess politik, men åtskilliga
kände sig mera befryndade med junkerintressena och röstade i riksdagen
nej. Straffet lät ej vänta på sig; 22 ämbetsmän, som dristat göra
opposition, blefvo utan krus afsatta. Men icke häller den motspänstiga högern
lät inverka på sig af denna kraftpolitik. Junkrarne visade än en gång^
att de äro rojalister precist så långt som det stämmer med deras
klassintressen, men icke längre, och de slogo döförat till för käjsarens vreda
förmaningar att böja sig under monarkens högre insikt.
1 nov. 1899 blef tukthuslagen i andra läsningen förkastad af
riksdagen. Därmed var en tung och hotande sten vältad ur vägen för den
tyska arbetarrörelsen. Och icke blott för den fackliga, utan äfven för
den politiska rörelsen Öppnade sig friare banor, då rikskanslären kort
därefter själf föreslog att upphäfva förbudet för politiska föreningar att
träda i inbördes förbindelse med hvarandra. Detta förbud hade länge
sedan betraktats af agrarförbundet och dylika sammanslutningar som icke
existerande, men mot socialdemokratin hade det strängts tillämpats. Mot
Tysklands största politiska parti var detta nu icke längre möjligt. Endast
högern röstade för dess bibehållande.
Samtidigt med att den pågående striden inom socialdemokratin för
och mot »revisionismen» vittnade om att äfven ett kampparti kunde
sammanhållas utan att den enskildes rätt till tanke- och yttrandefrihet behöfde
lida något obehörigt intrång, visade den preussiska staten riktigt bjärt
hvars andas barn den däremot var i dessa hänseenden. Hur de
oppositionella ämbetsmännen bragtes till tystnad ha vi nyss nämnt. Men än
mera skandalöst var förfarandet vid Berlins universitet mot den
framstående fysikern dr Arons, hvilken där var anställd som privatdocent.
Han anklagades för att vara socialdemokrat, och då han hvarken ville
eller kunde förneka detta, dömde universitetets disciplinardomstol honom
docenturen förlustig; en socialdemokrat kunde en den preussiska statens
läroanstalt icke bruka till att undervisa i fysik, han var »ovärdig
förtroendet» att vägleda ungdomen! De ledande professorerna i Berlin
spelade i denna affär en alltigenom bedröflig roll. Till en manlig gemen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
