Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
las att den ej må ensidigt vända sig inåt partiet. Bemstein förklarade
själf under allmänt bifall att han, naturligtvis utan att kunna ändra något
i sina meningar, gärna skulle söka ställa sig kongressens Önskan om
mera kritik utåt till efterrättelse, och så slutade äfven denna
meningsbrytning utan ett spår af den »schism», hvarpå fienderna hoppats.
Bern-stein kallades tvärtom kort därpå att efter Schönlank, som aflidit, bli
riksdagsman för Breslau-West, en förtroendepost som han fortfarande
bekläder.
Den riktning inom socialdemokratin, som med Lassalle erinrar sig
att revolutionen först måste fullbordas i samhällets inre, innan den kan
segra i det yttre, hade också under de tider af relativt ekonomiskt
uppsving, som nu voro inne, all anledning till glädje öfver utvecklingens
raska fortgång. Fackföreningsrörelsen, så länge det tillbakasatta
styf-barnet, tog ett uppsving som aldrig förut, och på dess stora mönstring,
den fjärde allmänna tyska fackföreningskongressen, som hölls i Stuttgart
i juni 1902, voro nu inemot 700,000 organiserade arbetare företrädda af
155 ombud. Själfva regeringen, som kort förut sysslat med tukthuslagar
mot strejkande arbetare, fann lämpligt att låta en högre tjänsteman
öfver-vara en del af kongressens förhandlingar öfver de socialpolitiska
önskemålen: förbud mot hemarbete, motarbetande af det lönenedpressande
entreprenadsystemet, statsunderstöd åt fackföreningarnas arbetslöshetskassor
o. s. v. Kongressen beslöt att flytta generalkommissionen för de
samverkande fackförbunden från Hamburg till Berlin, men som
organisationens främste man och redaktör för »Correspondenzblatt» står fortfarande
Carl Leg ien, medan hans vapenbroder i kampen för
fackföreningsrörelsens uppsving, tobaksarbetaren Adolph v. Elm, på senaste åren mest
ägnat sina krafter åt den ännu yngre sociala nybildningen, en af modärn
anda genomträngd kooperation.
Sedan 1902 har den tyska fackföreningshären alltjämt fortsatt att
växa. Till Amsterdam-kongressen 1904 kunde rapporteras att den första
millionen medlemmar var uppnådd, och 1905 visar inom alla de stora
facken ytterligare en kolossal ökning. Ensamt Metallarbetarnes
facktidning t. ex. har det nämnda året ökat sin spridning från 207,000 till
265,000 ex. Fackförbundens samlade kassabehållning går upp mot ett
par tiotal mill. mark, och årsomsättningen är ännu större. Strejkerna ha
ökats i omfattning och kostnader, men det oaktadt har utvecklingen
fortgått, lämnande länge sedan långt bakom sig de relativt stillastående
»frisinnade» (Hirsch-Dunckerska) fackföreningarna (110,000 medlemmar år
1903) och äfven de katolska (192,000 samma år). Slutligen finnas en
del utanför de stora förbunden stående fackliga organisationer, bland dem
de s. k. »lokalistema» i några stora städer, särskildt Berlin; de ha på
senaste tiden proklamerat sig som »anarko-socialister» och följa dr
Friede-bergs råd att med bortvändande från parlamentarismen göra propaganda
för generalstrejken som den enda vägen till ett verkligt fritt samhälle
»utan gud och utan lag».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
