Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stängda, ty det var söndag, upplyste en poliskonstapel. Inte ens ett kafé erbjöd en tillflyktsort
för honom, nej inte så mycket som en vattenkiosk, ehuru klockan endast borde vara nio på
förmiddagen. Allt hvad han fick var ett nummer af stadens liberala tidning, en lindrig skugga
från ett halftorrt träd och en soffa.
Hvad han läste i tidningen var ingalunda egnadt att vederkvicka honom. Han erfor att
staden för närvarande hemsöktes af svinpest och rödsot, af hvilka den förra förorsakade staden
stora förluster och den senare äfven var mycket besvärlig och oroande, ehuru den skulle
medföra hälsosam nedsättning i sjuk- och fattigvårdsstaten. Tidningen, i hvars aktiebolag
synbarligen några fläskhandlare hade mycket att säga, besvor i en ledande artikel stadsfullmäktige att
ögonblickligt och kraftigt ingripa till de svinsanitära förhållandenas förbättring, om de icke ville
se staden gå sin ekonomiska och andliga ruin till mötes. Beträffande rödsoten stode tyvärr
människan förlamad och vanmäktig inför denna fruktansvärda hemsökelse, och människovännen
måste med blödande hjärta bekänna, att här stod enda hoppet till en barmhärtig försyn, till
hvilken organet därför vädjade i stället för till stadsfullmäktige.
Efter denna angenäma inblick steg han upp och började orientera sig på gatorna. Han
kom snart underfund med att Träbottnatramp var en civiliserad stad med breda, raka gator,
elektriskt ljus, spårvagnar och annonspelare. Till en böijan hade han trott, att staden hörde
till de gudfruktiga staderna. Men han blef snart åter angenämt stämd vid upptäckten, att man
syndade mot alla tio budorden utom det tredje. Träbottnatramps söndagshälg var i själfva verket
gruflig med sin klockringning och sitt varma, däfna vattenledningsvatten. Han började snart
försmäkta af törst och gled på måfå fram längs de glödgade husväggarna. Folket var sparsamt
och rörde sig trögt. Allt tycktes stå stilla i denna rödsotshärd, trots civilisationsteeknen. Stilla
stodo visarne på tornuret i rådhuset, stilla låg vattnet i kanalen kring staden, ett tjockt och
tran-glänsande vatten, förbannadt som Döda hafvets, stilla låg hafvet utanför och hvilade sig efter
gårdagens rasande anfall på de gamla fienderna, vågbrytame, och stilla och tysta gingo de
ängsliga borgame, försiktigt undvikande likvagname, som körde ut till kyrkogården. Till slut föll
han utmattad ner på en soffa framför en stängd vattenkiosk.
När kvällen kom drack han vin och blef yr i hufvudet och gick ut på vågbrytam, där han
satte sig längst ute och lät den uppblåsande nattstormen sila genom sitt långa hår. Han satt
där i hemska, bittra tankar, som ömsom skrapade himlen och ömsom gräfde sig djupt i jorden.
Då kom plötsligt en besynnerlig skepnad och ställde sig framför honom. Han hade en blick,
hvari man läste om ett förnuft, som flytt, och sedan han stirrat en stund drog han upp en flöjt
och spelade vidunderliga potpourrier.
— Hvem är ni? frågade den unge mannen.
— Jag är en tokig. Jag kommer från hospitalet och skall dit igen. Man släpper ut mig
vissa tider, men tar mig alltid på nytt
Och så spelade han.
— Vi träffas nog där en gång, sade flöjtmannen och gjorde ett uppehåll.
— Jag är inte tokig.
— Men ni blir såvida ni inte är en djäfvul. Jag ser hvem ni är. Ni har kommit hit för
att reta oss, vi högborgare, spetsborg^re och småborgare. Men vi ska kasta oss öfver er och
krama förnuftet ur er, och sedan sätta vi er på hospitalet.
Han lutade sig hviskande intill främlingens öra:
— Ser ni, så gjorde man med mig. Jag var konstnär, flög högt, svedde vingarne och
föll ned i hospitalet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
