Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
[ MALMÖ.
förening som nu skriker pereat! där den förut hurrat, så kan jag icke annat än skänka den
sortens folk min ringaktning, men låter däraf icke förmå mig att desertera. Ty de som ropade
»lefve Danielsson!» därför, att han rörde upp i Lagerbergska saken, men nu af någon anledning
ropa »korsfäst!» sedan Danielsson, om vi skola tala allvarsamt, genom ett och ett halft års
intensivt fångarbete verkligen skulle kunna göra anspråk på det personliga erkännandet, dem
ämnar jag icke byta många ord med.»
Ett och ett halft år är mycket för en så ung rörelse som den
socialdemokratiska var då. Att en man inom fängelset icke kan hålla sina
skaror så taktfast i ledet som då han går framför fronten är naturligt —
han fick nog också med tiden allt mer känna att denna fängelsetid kräft
mer af honom än frihetens förlust.
* *
. -v.
Så slog en dag befrielsens timma för den unge martyren. Det var
den 1 febr. 1890, då de 18 månadernas straff ändtligen var slut. Redan
tidigt på morgonen, vid 5*tiden, hade folk börjat samla sig vid fängelset
och å Slottsgatan i Malmö. Timme efter timme skrider fram.
Folkmassan blir allt större och större, och allt artar sig till att blifva en
imponerande hyllning. Tiden skrider öfver kl. 8, då frigifningen senast
måste ske, och så — ändtligen! Vi låta här en af Danielssons
minnestecknare, »Janis», berätta:
Ändtligen! Dörrarna öppnas! Man får se den första skymten af
Danielssons bleka ansikte. I ett nu svingas hattar, mössor och näsdukar
i luften. Jublande hurrarop, som knappast vilja tystna. Danielsson
omringas. Händer sträckas. Alla vilja fatta hans hand. Han håller på att
tappa koncepterna inför denna storartade hyllning.
Något tal ville ej D. hålla. Han ville ej onödigtvis göra
fängelsebefälet något obehag, och därför tågar han tillsammans med sin hustru
och några af de mera intima vännerna i väg genom Vestergatan fram
till Arbetets tryckeri. Folkskaran följer efter. Det är en enorm folk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
