Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så brast nu den gamla alliansen, men dock blott delvis och under
iakttagande att ej den gemensamma fienden skulle draga fördel däraf.
Socialdemokratins kongress i Aarhus i maj 1903 ökade väsentligt
antalet kretsar, där partiet skulle uppställa egna kandidater, men stannade
vid två nya i Köpenhamn (10 bland 16), afslog yrkandet från yttersta
vänstern om absolut förbud mot hvarje samarbete med ett borgerligt parti
under några förhållanden och beslöt tvärtom att mana partivännerna att,
där egen kandidat ej fanns, på vissa villkor rösta på den radikalaste.
Det var i alla fall ett djärft steg som togs, men det visade sig vara
riktigt afvägdt. Partiet höll i sina gamla kretsar den 16 juni 1903 sitt
gamla röstetal, trots att de liberale ej längre stödde det, och i de 25
nya kretsarna tillkommo 12,500 röster, alltså en total framryckning till
55,500 röster. Antalet riksdagsmän steg från 14 till 16; nyeröfrade
kretsar voro de nämnda båda Köpen hamnska, där i den ena snickaren
Schmidt slog den liberale finansministern Hage. De liberale miste i
Köpenhamn tre kretsar till högern och två till socialdemokratin och
be-höllo blott två (Trier och Alfr. Christensen) med socialdemokraternas hjälp.
Denna läxa ruskade omsider upp Köpenhamns liberaler till att taga
sitt parti åt vänster och träda i bestämd opposition mot partiets egen åt
höger styrande regering. Följden blef att det kommunala samarbetet
med socialdemokratin kunde fortsättas. Ännu 1904 segrade visserligen
antisocialistema, men blott med 17,300 röster mot den demokratiska
alliansens 16,500, och i mars 1905 var man åter på rätt bog:
demokratin segrade med 22,000 röster mot 18,000 antisocialister. Men då var
också klyfningen inom vänstern ett fullbordadt faktum: den nya »radikala
vänstern» hade officiellt skiljt sig ut från regeringspartiet.
Redan 1903 hade Alberti genom sitt förslag om prygelstraffets
återinförande i vissa fall kastat en ny brandfackla både i befolkningen och
i den gamla vänstern. Han hade förespått sitt förslag en hastig seger,
men det visade sig både att socialdemokratin fick stark resonans ute i
folket för sin agitation mot denna återgång till medeltidsråhet och att i
folketinget flertalet för det ändå i utskottet betydligt humaniserade
förslaget var ytterligt knappt: en gång 4 röster, till sist, efter kraftig
parti-inpiskning, 10. Men den afgörande stöten kom från militarismens
kant. Krigsministern Madsen genomförde mot aftal och bakom
riksdagens iygg gång på gång vissa militära förstärkningsarbeten. Då
saken till sist hvarken kunde döljas eller försvaras ingaf han julafton
1904 sitt afsked. Alberti och J. C. Christensen begagnade nu
tillfället att spränga bort den vänstra flygeln ur regeringen. De fordrade
slopandet af en bland vänsterns gamla hufvudfordringar ända sedan
1872: militärutgifternas nedsättning, samt begärde därtill rätt att använda
öfverskott på någon punkt inom militärbudgeten till andra militära
ändamål. Mot detta måste partiets radikaler absolut protestera,
konseljpresidenten Deuntzer afgick, men efter en rad stormiga partimöten kunde J. C.
Christensen visa på ett stort flertal inom riksdagens vänster, som följde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
